sollivet

*

Redan i fredags morgon började det. Mitt i påklädningen av barnen gick en huvudsäkring och huset mörklades. Jon kallades hem och vi for till skola/dagis/jobb. Jon åkte sen till skogen och jag skulle tillbringa fredagsnatten hos syrran. Redan innan jag hade min sista kund ringde syrran och berättade att en vän till oss i USA hade gått bort. Slängde mig på datorn och loggade in på FB för att reda ut vad som hänt. Från en annan vän fick jag höra att han gått bort samma morgon efter en kort tids sjukdom, aggressiv cancer. Konstigt hur tomt det kan kännas efter en människa som man inte har sett på så många år, men vi hade regelbunden kontakt genom korta kommentarer till varandra på FB.

*

Känns som jag omringas av denna fruktansvärda sjukdom just nu. Tidigare i veckan fick jag höra om en annan tjej som kämpar med leukemi sedan i somras. Efter att ha genomgått behandling har den nu kommit tillbaka och allt börjar om... så fruktansvärt. Har även en släkting som kämpar mot en form av denna vidriga sjukdom. HATAR verkligen att folk ska behövas drabbas. Samtidigt får jag en känsla av panik över hur fort ens liv kan förändras. Vad är det som säger att inte man själv, ens barn eller nära familj ska drabbas..??? Jag vet att man inte ska tänka så men det är svårt att låta bli. Nej man ska ta vara på varje sekund, alltid!

*

När jag klev in genom dörren hos syrran och tog av mig skorna upptäckte jag att mina enda varma vinterskor gått sönder, inte fått ett litet hål utan tappat hela sulan. Inte riktigt i budget just nu och irriterande värre. (visst BARA materiella saker men nedrans irriterande....) Fredagskvällen blev dock mysig. Barnen lekte och var glad tillsammans med kusinerna och jag och syrran kunde gosa ner oss med vin och foton från vårt USA-år. Kvalitetstid :) Jag är så rik som har en så underbar syster som jag fått äran att uppleva så mycket med.

*

Lördag morgon begav sig syrran med familj till Borlänge och jag tog barnen med mig över till mamma. Hade tänkt försöka mig på en liten skidtur på eftermiddagen medan Kalle var på kalas men när jag klev in genom dörren hemma möttes jag av en temperatur som skulle få en eskimå att frysa. Endast 9 grader inne och efter flera försök att starta om värmepumpen fick jag inkalla förstärkning i form av svärfar och Lasse. Det visade sig att cirkulationspumpen gett upp och det samlades ihop kupévärmare för att hålla temperaturen uppe.... Varför pajar saker när man är gräsänka????

*

Utan riktig värme bokade vi på ännu en natt hos syster. Det är tur att både jag och barnen trivs som fisken. Ytterligare ett par glas rött smakades av och vi fick sova gott och varmt. Söndag var äntligen dagen då älskling kom hem. Nu är det bara att stå ut med surrandet från kupévärmare och kallvatten tills på tisdag då den nya pumpen kommer....

*

Nej den här helgen har varit ett riktigt materiell- och hälsokatastrof. Har irriterat mig på allt, när bägaren redan är ganska fylld så behövs det ju inte så mycket för att det ska rinna över igen och igen och igen. Det ät så underbart att jag har en sån underbar STOR familj som alltid finns där. Jag har de bästa vännerna som alltid få mig att le och 2 barn som betyder mer än alla diamanter och guldtackor i världen. Nu sk jag dock ta tag i allt igen. Ta vara på mina nära. Glädja mig åt det jag har och försöka vara en bra mamma/syster/sambo/dotter/vän....

Kanske lite suddig... men rent bildligt så rätt. Den här kvartetten höll mig flytande den här helgen. TACK!

Å den här "dåren" gjorde det lilla extra och sparade en skvätt glögg som förgyllde min lördag! Det är vänskap det!




Kram

Sol Jenny

*

Go kväll go vänner

jag är halvfull för jämnan och plakat när jag kan...

tra la lala...

...jag tror att jag tänker bli packad ikväll! tra la la lala.....

Sol Jenny

*

Liten av "droppen" kom dock idag när jag begav mig till berget för att dra mig runt elljusspåret. Skidorna var helt OK, inget fantastiskt glid men bra fäste (kör på tejp från förra året). Att staka sig fram där i spåret och bara höra raspandet från skidorna, knorrandet i snön när man sätter i stavarna och sitt eget plågade chippande efter luft gör mig otroligt uttråkad. Tankarna börjar snurra i skallen och vet ni vad jag inte kan sluta tänka på????? Jo hur jag med så få ord som möjligt ska lyckas beskriva denna dumdristiga nära-döden-upplevelsen med så få ord som möjligt på min FB-status när (om) jag kommer hem! Det här åkte jag och funderade på i 5-6 km.... men jag kom inte fram till något bra.

*

Efter de där 5-6 km, närmare bestämt när jag påbörjat bestigningen av den långa uppförsbacke på andra varvet, väcktes jag dock från min statusfundering. Då, där mitt ute i skogen tyckte jag mig höra min forna tränare (Bo "Finken" ) så och ropa: "HELA VÄGEN UPP; ÄNDA ÖVER KRÖNET". Dame it vad jag blir skogstokig av de där idioterna som själva bara står där och skriker medan en annan ska köra livet ur sig... men JA det hjälper! Ni som sett mig med boxhandskar vet vad jag pratar om (Anna). Jag inser mer och mer för varje år som går vilken tävlingsmänniska jag är, och det blir bara värre och värre också är jag rädd. Det är nog därför jag har så svårt att ta mig för med träningen, jag har liksom inget "ta det lugnt"... då är det meningslöst (fast det inte är det). Jag försöker dock att bara tävla mot mig själv (jag lovar, det räcker). Och tävlar mot migsjälv, det gör jag jämt. Andra varvet fick lov att gå fortare än första varvet. När jag pluggade i Falun hade jag full koll på mellantider och sluttiden till Skolan (vissa dagar gick bilen snabbare än andra), Ibland tittar jag på klockan för att se hur lång tid det tar att slå ut kassan. När jag ska städa men inte alls har lust brukar jag bestämma mig för att plocka bort t ex 50 saker, men oftast måste jag "slå migsjälv" genom att i alla fall plocka bort 54 saker. Det tog 30 minuter att skotta av all snö från husvagnstaket idag (jag kom på migsjälv att kolla klockan innan jag började) och då hade jag inte ens en tid att tävla mot, det skulle bara gå så fort som möjligt.

*

Tillbaka till "Finken". Man kan ju fundera på varför det var just Finken som dök upp i mitt huvud där mitt ute i skogen. Mer naturligt hade varit Lars Nyström, eftersom det var HAN som tränade mig under min Orsa sk

tid, tiden när jag nötte elljusspåret på Berget. Finken var min tränare i Mora. Han var den som skrek på mig i

Hemusbackarna. Jag har dock en teori om varför. Finken jobbade som ambulansförare... det var han

jag behövde,

jag var nära att DÖ. Han stod och ropade på mig och jag tänkte, tar jag mig böra över det där J----a krönet får jag andningshjälp sen. Hans kolleger står och väntar på mig. Jag kunde till och med se hur syrenerna fladdrade framför ögongen på mig. Men när jag kom till toppen fanns ingen där... inte ens vid bilen väntade någon på mig.

*

Men vet ni vad???? andra varvet gick fortare än första! ...kanske tack vare finken? NEJ, det var tack vare MIG ;)

*

Sol Jenny

En sak som är säker är att det här kommer aldrig bli en matblogg... inte i den bemärkelsen som matbloggar brukar se ut i alla fall. Där bloggaren berättar om sina fantastiska maträtter, den ena exclusivare och mer exotisk än den andra.... Nej det är inte riktigt jag. Jag är ingen kock... jag har inte koll på vilka smaker som gifter sig med varandra eller hur länge oxfiléen ska vara i ugnen för att bli sådär perfekt röd. Är mitt intresse för mat och goda smaker därmed mindre än andras??? Har jag inte rätt att avgöra när någon fått till såsen sådär extra god, är min smak mindre värd...? Måste man älska att stå i matos och kladda med råa matvaror för att få kalla sig "matintresserad"?? Min fasta åsikt är att svaret är NEJ, för att vara KOCK.... självklart! men för att få kalla sig matintresserad NEJ NEJ NEJ!

Jag menar, hur många av Leksands stars största fans är det inte som igentligen ALDRIG har stått på ett par skridskor. Är de mindre Hockeyintresserade och sämre fans bara för det?????

Måste man kunna måla vackra tavlor själv för att vara riktigt konstintresserad????

Är man sämre vinkännare för att man inte har en egen vingård???

Nej jag har ett STORT matintresse. I vår "familj" är det de som anses vara "matintresserade" också de som slänger i sig maten innan jag själv knappt hunnit sätta mig till rätta på stolen. (satt som en smäck på er det gäller va...??) Mat ska njutas, mycket ofta och lääänge! Jag ÄLSKAR mat, alla andra så kallade matintresserad verkar ju mest gilla att tillaga maten. Är inte det som att ha sex och sluta (eller i bästa fall skynda förbi om man ska jämföra det snabba matintaget) när förspelet ska gå över i själva sexakten???? Hur kul är det???? ;)

Ibland kan jag nästa känna att jag inte har rätt att vara med och prata mat, bara för att jag inte gillar att stå vid spisen. Jag har inte lika stort intresse att åka jorden runt för att testa olika maträtter, för jag klarar ändå inte att laga dom själv. Tvärtom, jag skulle ÄLSKA att åka runt i olika länder och testa olika maträtter och drycker. Det var en av sakerna jag verkligen älskade med USA, maten. Detta har jag dock också ofta fått "äta upp" av mina "matintresserade" vänner. För att älska maten i USA är för många att älska snabbmat!!! FEL FEL FEL! Visst finns det mycket snabbmat.... men inte BARA. USA är ju landet som har allt. Istället för att välja om man ska äta fisk, fågel eller kött (som vi ofta gör) valde man mellan italienskt, mexikanskt, japanskt... osv. Man behöver ju inte välja snabbmatkedjorna. Några av de finaste restaurangerna jag besökt i livet var i USA. Bla en där vi fick lov att ha långklänning för att komma in där vi åt otroligt gott lamm, eller i Daytona där vi besökte en fantastisk fiskerestaurang. Eller den japanska restaurangen där de tillagade maten vid bordet på stora stekbord.

Nu kanske jag låter väldigt le... jag ÄR lite less på att inte alltid tas på allvar när det kommer till matsnack, jag vill inte uppfattas som någon mästerkock för det är jag inte, jag ser inte matLAGNING som något kul mer som ett ont måste. Jag behöver ju inte älska att tvätta bara för att jag vill ha rena kläder! Men jag har smaklökar och jag älskar att tillfredställa dom. Jag skulle inte heller svälta ihjäl om ingen lagade mat till mig som vissa verkar tro.

Dessutom kan ibland den enklaste och simplaste rätten vara toppen. Eftersom jag var den enda som skulle ha middag idag, då barnen delat på pizza från gårdagen och gubben ligger med magsjuka, tyckte jag det passade utmärkt med omelett. Och ja... jag tillagade den själv ha ha ha. ;)

Några ägg, lika många matskedar mjölk å lite till. krydda med pepparmix, salt och chili (det går lika bra med tabasco) knaperstek bacon i stekpannan, lägg i kokt broccoli och häll över "äggsmeten" och värm tills äggen stelnat! Serveras med lite grönsaker!

Frågan är vad alla matintresserade säger om mitt ihopkok????

Kan det finnas ett matintresse bakom eller är jag bara hungrig?! ;)

SLURP!

I morgon ska jag nog ta och steka på en blodpudding med rårörda lingon och knaperstekt bacon. Välkomna tillbaka för recept!

Sol Jenny

PS. Min favvojulklapp var älsklingens klapp till mig. Ett par härligt rosa fluffiga tofflor... inte vanliga tofflor utan tofflor som man värmer i micron och som sedan håller värmen på samma sätt som vetekuddar. Vad har då detta med inlägget om mat att göra... inte bara det att man värmer dom i micron faktiskt. Därifrån är inte steget så stort till de andra julklapparna som delades ut på julafton. Jag har nämligen upptäckt storheten i den julklappen älsklingen köpte till vårt julklappsspel och som han själv fick i slutet (till hans stora lycka).

+ = Bästa julklapparna 2010

Finns det några tappra läsare kvar där ute som fortfarande tittar in här ibland????

Har inte riktigt hittat inspirationen till att plita ner några rader här den senaste tiden, och det ska ju liksom vara roligt inget tvång.

Jag vill i alla fall tala om att jag har haft en bra Jul och ett härligt nyår. Julafton började vi som vanligt med att fira våran kära Kalle som den här gången blev 7 år. 7 år av enorm kärlek. Skulle kunna skriva så mycket fint om den pöjken men just nu nöjer jag mig med att tala om att jag är enormt stolt över honom och älskar honom så mycket. Efter lite födelsedagsmys i sängen åkte vi till svärföräldrarna för jullunch och sedan till mamma och Lasse för fortsatt firande.

Juldagen är alltid Min och Jons dag. Det var på juldagen vi träffades (1997) och det var på juldagen 10 år senare (2007) vi förlovade oss. Den här juldagen vaknade vi upp utan vatten på övervåningen och dagen fick ägnas åt att söka frusna ledningar istället för att planera kvällens fest, som var tänkt att bli en sparkfärd från Grönklitt. Ledningarna hittades och tinades upp framåt eftermiddagen och vi kunde ta en vända till afterski och sedan till Mona och Micke innan vi avslutade på Orsa hotell, ja samma plats som vi träffades på 13 år tidigare :)

Nyår firades i vanlig ordning i Storfjäten. I år fick skotrarna dock stå, förutom för att dra spårkälken efter, och istället snörade vi på oss skidpjäxor och åkte skidor. Tolvslaget kom, vi skålade och hade det lugnt och skönt. Tack för det Micke och Mona.

Efter nyår har vi jobbat några dagar, för att sedan vara hemma i sjuksängen. Det började i torsdags kväll då Kalle drabbades av magsjuka. Jag tillbringade natten ner i soffan med pojken så Jon skulle få sova. Kalle spydde sista gången på morgonen på fredag och framåt kvällen var det som vanligt. Lördag hade jag planer på en skidtur men temperaturen och snöfallet gjorde att det istället fick bli en promenad med mamma, inte helt fel det heller. Lördagkvällen skulle va och blev lugn och jag hade hoppats att dagen idag (söndag) skulle bjuda mig på den där skidturen jag gick miste om igår. När vi la oss var det dock Ebbisens tur att drabbas av magsjukan och ännu en natt med spyor var ett faktum. Dessutom började jag själv känna illamående. Ebba var pigg i morse men själv har jag legat som en klubbad säl med huvudvärk och frossa. Spyr gör jag ju sällan även om magen känns allt annat än lugn. Som tur var har jag min lediga måndag i morgon så jag hinner krya på mig innan vardagen är ett faktum.

God fortsättning

Sol Jenny