Vips så var det nytt år!

Dagar kommer och dagar går....och det går fort! Jag menar nyss var det nyår och nu har en fjärdedel av året redan gått. Livet springer iväg ganska snabbt just nu. Fredag-måndag hela tiden. Känns som man betalar räkningar varannan vecka.... men även om livskarusellen snurrar fort så känns det riktigt bra just nu. Även om det är mycket jobb så njuter jag verkligen av att ha ett jobb, ett jobb jag trivs med. Just nu är det dessutom mycket på G på jobbet. Emma har jobbat sin sista dag innan mammaledigheten, så tråkigt och roligt på samma gång. Kommer verkligen sakna henne. Men det är även mycket annat på G, renovering, jag ska gå lite kurs och lite annat smått och gått. Så spännande och roligt.
Även privat känner jag mig harmonisk just nu. Börjar känna att orken att ta tag i saker börjar komma och när jag ser på framtiden känns det bra. Bara känslan att varje månad få en lön, en riktig lön och underbart. Folk som tar det för givet borde få känna på år som arbetslös... att inte fler arbetslösa går i väggen är konstigt. Det är verkligen psykiskt påfrestande. Men nu är jag på banan... underbart!
Som de flesta föräldrar (antar jag) önskar jag att jag hade haft mer tid till mina barn. Säger inte att jag inte hinner göra saker med dem men just den delen blir man nog aldrig riktig nöjd med. Men även här börjar jag komma till ro genom att försöka ägna extra tid till dem på helgerna, veckodagar blir det ju mest läxor och nattning! Igår tillbringade vi hela dagen på sjön där det var speedweekend. Härlig tillställning med mycket folk. Redan på förmiddagen packade vi kärran full och hakade på den på fyrhjulingen och körde från Lisselhed som rena rama zigenarfamiljen... Jag, Jon, Kalle, Ebba, Mona och Micke och Marcus vid styret. Solen letade sig fram och dagen blev underbar, även om hemfärden kantades av regnstorm. Kvällen avslutade vi med middag, lovely.
Idag tillbringade vi förmiddagen med soffmys innan jag och barnen ryckte upp oss och begav oss ut i det härliga vårvädret. Cyklarna letades fram och det blev en tur ner till mormor. Nu ska vi se till att det blir fler cykelturer så ska nog Ebbas stödhjul snart kunna monteras bort.
Nu soffmys
Sooo long
/Sol Jenny

Man blir som man umgås... Hoppas det!

Sitter är och tänker på det här med förebilder. Kändisar får ju "alltid" stämpeln att de är/ska vara förebilder, och så klart helst bra förebilder, för andra inte minst för ungdomar. Men när man tänker till är det väl igentligen de som finns närmare som är de verkliga förebilderna. Det är väl vår uppgift som föräldrar att vara bra förebilder för våra barn... är vi det är jag säker på att de väljer bra personer även i kändisvärlden som förebilder.
Vi måste nog alla hitta våra förebilder, var ska vi annars få inspirationen att utvecklas och bli "lite" bättre ifrån. Och om vi slutar strävan att hela tiden bli bättre (självklart på en sund nivå) har vi inte då tappat självinsikten helt. För VEM är perfekt??? Inte jag i alla fall, långt ifrån. Men om vi hela tiden gör vårt bästa, försöker och strävar mot att bli om så bara "lite" bättre... det är då vi kan komma långt.
Jag har många förebilder i mitt liv. Sanningen är nog den att de flesta jag lärt känna på sätt och vis är förebilder, människor som format mig till den jag är, även om en del har tagit större del än andra. Jag har funderat lite på vilka mina förebilder har varit/är genom livet. Här är några.... och det finns så klart fler lika betydelsefulla, i vissa fall kanske ännu större förebilder, men ändå här är några.
KÄRLEK
Kärlek, äkta kärlek på alla sätt och vis. Mormor och Morfar har alltid varit mina förebilder då det gäller kärleken. I dessa människor finna mer kärlek än vad som ryms i hela universum.
MAMMA och SYSTER
Tänk om jag kunde vara lite mer som min mamma som mamma. Jag gör mitt bästa och hoppas mina barn får känna vad jag känner för min mamma ...se bara va bra hon lyckats med mig ;) ha ha. För att inte tala om min syster. Vänner väljer man men en syster får man. Hade jag inte fått min syster till syster hade hon stått högst upp på listan bland de vänner jag valt. Nu har jag sån tur att inte heller hon har något val.... SHE IS STUCK WITH ME. ;)
JORDNÄRA OCH LUGN
Pappa. Han är lugnet. Kan inte komma på många gånger jag sett honom arg. Han säger att han ryter till ibland, men det tror jag inte. Det är nog mer en "Mowgi"-variant i så fall och inte som en "jätte-bamsing till björn" Ser jag någon som kanleva på vad naturen har att ge så ser jag pappa. Han skulle kunna ringa en sen kväll och tala om att han sitter på fjället med sin hund och ska sova under öppen himmel.... det är helt normalt! När jag saknar pappa går jag till skogen, för i naturen finns lugnet som han ger. Han tar aldrig den enkla, bekväma vägen.... varför slå i en spig när man kan tillverka en träplugg och slå ihop två brädbitar med???? Noggrannheten och hjälpsamheten själv!
VÄNSKAP
...Å där ville inte datorn samarbeta längre så jag fick inte till fler bilder :( Så många vänner jag inte hann få med här men istället för att köra "ingen nämd ingen glömd" Tar jag med några men det finns många fler.....
Å vad vore livet utan vänner??? ...så tomt. Tack alla för att ni finns och lärt mig så mycket.
JOBB
Jag har haft många förebilder genom åren då det kommer till jobb, men eftersom jag är där jag är idag konsentrerar jag mig på dagens yrke. Anna och Tom har varit till stor hjälp och inspirerat mig under de här åren, förutom grymma frisörer är de även härliga människor.
När det kommer till ormar är dock JAG "strået vassare" ;)
Nu slår sovklockan så det får räcka med förebilder för denna gång.
Sov gott och tjingeling
/Sol Jenny

Från nu och in i framtiden.... med återblick!

Ja det har runnit en del vatten under broarna sedan jag skrev sist. Mycket har förändrats och vårt liv kommer från och med nu se lite annorlunda ut, det är underbart! Så många år som jag kämpat mot arbetslöshet, kämpat för att få en inkomst, hoppat mellan jobb som lokalvårdare, butiksbiträden i olika affärer, varit ringvikarie inom skola och barnomsorg, ibland lyckats få långvikariat som klassföreståndare och personlig assaistent till barn med särskilda behov, hoppat in som journalist på MT, tagit ströjobb men aldrig varit något! Den som aldrig varit arbetslös någon längre tid och aldrig haft någon utbildning vet nog inte hur det känns att inte vara något. Det är en sak att gå arbetslös en tid men ha en grund att stå på (utbildning). Det är sjukt hur ofta man frågar människor "vad är du?" Jag har varit "INGENTING". Till slut gav jag nästan upp och trodde jag skulle förbli "INGENTING" resten av livet....
*
En dag vände det. Ett litet telefonsamtal förändrade allt. Ett frö började gro... fick näring och växte. Från ingenting började det faktiskt bli något av mig :) Många har imponerats av hur jag orkade pendla varje dag fram och tillbaka till Falun i ett helt år (...och lite till). För mig var det det bästa året på mycket länge. Jag var ju på väg, på väg att bli någon! Sista halvåret har varit kämpigt, visst det har det. Men jag är så stolt. Jag ÄR något. JAG ÄR FRISÖR!
*
När jag ser tillbaka på dessa tre år kan jag inte låta bli att le. Det har gett mig så mycket mer än en utbildning. Jag har fått möta så många underbara människor, fått nya vänner och öppnat dörrar som så länge varit låsta med dubbla kedjor och inbrottslarm. Det har öppnats upp en hel värld... de har bokstavligen tagit mig runt hela världen. Tänk bara att jag fått åka ända till Melbourne i Australien för att där representera min skola under frisörtävlingar. Stolt kunde jag komma hem med 2 bronsmedaljer i bagaget och oändliga minnen och möten i ryggsäcken.
*
Efter några månader av stress inför gesällen, mycket som hänt runt oss och därmed bristande ork och inspiration att ta mig för med saker, börjar jag så smått komma igen. Jag prioriterar tiden med mina barn. De har åsidosatts mer än jag önskat och jag har inte riktigt varit den mamman jag önskat att jag var för mina barn. Har längtat tillbaka till de små sakerna vi kan göra tillsammans och det har blivit bättre. Vi har bakat, läst högt ur böcker, spelat spel... ja gjort saker tillsammans. Det är så underbart. För flera månader sedan bestämde jag att just detta skulle bli mitt nyårslöfte, få mer kvalitetstid med mina barn, och jag har redan börjat. Jag hoppas även några andra nyårslöften kommer infrias under året, så mycket annat som jag gömt undan från "må bra" listan på grund av bristande ekonomi och möjligheter. Sakta men säkert håller jag på och fylla min lista igen... långt ifrån alla punkter kommer jag kunna checka av det kommande året men det är en start. Det mesta har med relationer till människor att göra... så många vänner jag vill umgås med och besöka. Kanske kommer några förbli en dröm, men lyckas jag få till en enda liten tripp är det helt klart UNDERBART!
*
<3 INGET I VÄRLDEN ÄR MER VÄRDEFULLT FÖR MIG ÄN DESSA 2 DIAMANTER <3
*
My interest is in the future becouse I am going to spend the rest of my life in it!MMy
*
/Sol Jenny* interest is in the future because I am going to spend the rest of my life ther

Semester SLUT.... är det bra eller dåligt???

Sista dagen på sommarens semester är slut. I morgon kör jag igång på högfart på salongen igen. Har lite jobbångest just nu men hoppas få fram den där känslan av "jag älskar mitt jobb" som finns där inne... det brukar bli bra bara man kommer igång.
´
De där dagar av sol och lata dagar på båten bokstavligen rann bort. Fick endast 1 dag av de 10 underbara dagar jag hoppats på att få sola på båten. Däremot har vi hunnit med en hel del regn. Lyckats åka till södra Sveriges regnperiod medan solen stekte alla här hemma i Orsa. Inte nog med det så förstörde några idioter min båtlycka genom att gå in i vår båt och ta brandsläckaren och spruta ut på Sandheds båthamn, tog fiskehov och laddaren till telefonen. Dessutom hade kapellet rivits sönder på ett ställe.... Inte kul! När vi kom tillbaka från semestern låg en ny brandsläckare i båten och fiskehåven var tillbaka.... ??! Skulle va "kul" att veta vem som gått med dåligt samvete! (och som fortfarande borde ha obehag i magen då de ser vårat trasiga kapell och då de laddar telefonen med vår laddare)
´
Min första semesterdag började vi däremot med att hitta Kackerlackor på Kalles rum... ja 2 små men ändå Kacerlackor. Vi slog på Datorn och fick lov att ringa anticimex. Inom 3 dagar skulle de vara här. Dag 2 ringde de tillbaka... Hur såg dom ut?????? Det finns 2 typer som förekommer, 1 tysk kackerlacka som är skadeinsekt och en svensk skogskackerlacka. Den svenska är ofarlig men kan ta sig in i hus då de svärmar och man tex har ett fönster öppet. En snabb beskrivning och anticimex  kunde tillsammans med Jon konstatera att det var den svenska som vi hade... Lättnad! De hade gjort flera utryckningar de senaste dagarna och alla visade sig vara helt i onödan. Själv visste jag inte ens att vi hade "egna" kackelackor i Sverige.
Under vår "regnsemsester" på Aspö fick vi bekanta oss med ytterligare ett "trevligt" litet kryp. En och samma kväll plockade vi 7 fästingar på Kalle och över 10 var på både mig och Jon. Därtill var det ett par djur per dag per person, förutom Ebba som klarade sig med endast 1 på hela semestern. Som tur var så fick vi bara små små fästingar, vilket tyder på att de är i första stadiet och inte bär på sjukdommar. Problemet med dem är att de är så små att de är svåra att upptäcka...
Idag hade vi ännu ett husdjur här hemma... ofrivilligt, och betydligt större än både fästingar och kackerlackorna. Frågan är om det är ett tecken på att vi har för FÅ eller FÖR MÅNGA katter???? ...för få påstår i alla fall jag ;)
Nu får dom ta och gå i ide tycker jag.....
/Sol jenny

Ta det säkra före det osäkra....

Igår höll på att bli en fruktansvärd dag.... Tack gode gud att allt gick bra! Jag vill ändå berätta om det för att tala om för andra hur lätt en olycka kan vara framma och något kan gå fruktanskvärt fel.
Jag, Jon och barnen for en sväng till Gäsen för att hälsa på Mamma och Lasse. Barnen lekte runt, badade och myste och gjorde sen korv med bröd till lunch. Efter maten gick barnen i förväg ner till sjön för att sen bada. Jag skulle bara gå in och ta en tidning att läsa och ha med mig ner. Både Kalle och Ebba vet att de inte får gå i vattnet utan vuxen och absolut inte utan flytväst, jag är lite av en nojjig då det gäller vatten. Endast någon minut senare går jag ut ur stugan och tittar ner mot sjön. Kalle har sprungit upp för att hämta något men Ebba syns inte till. Jag skriker efter henne medan jag springer mot vattnet med får inget svar. Först när jag kommer närmare hör jag henne svara och gråta. I vattnet sticker endast hennes huvud upp över vattenytan och hon är dyblöt. Jag blir dock ändå lättad och hjälper lugnt henne upp ur vattnet. Hon hostar och gråter men mår bra. Inlindad i en handduk berättar hon hur hon krypit ut på luftmadrassen som delvis låg på bryggan och delvis i vattnet. När hon kom till kanten har madrassen gett vika och resulterat i att hon dök ner i vattnet. Eftersom vi muddrat ur är det ganska djupt och hon nådde inte botten (en vuxen kan nå...). På något vis har hon dock lyckats "simma" upp, och åt rätt håll, så hon ett par meter längre in bottnat. Så liksom Ronja har hon nu aktat sig för att ramla i sjön.... och när hon gjorde det har hon simmat! (PHU...)
´
Jag var väldigt lugn under hela förloppet (utom sekundrarna när jag inte såg henne och kutade ropandes ner till sjön). I natt kom det dock över mig... var riktigt svårt att sova när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Måste låta bli att tänka på det. Jag har alltid haft fobi för barn och vatten... har svårt att tänka mig hur jag någonsin ska kunna låta min barn åka och bada själv, även om det säkert blir annorlunda då de kan simma. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle ta den där tidningen, en handling som tog 30 sekunder ungefär. Kollade Ebba innan jag gick in, men den halvminuten senare var hon borta. Nu har vi i alla fall lärt oss. Både Ebba och Kalle förstår att flytvästen är livsviktig och jag kommer aldrig mer släppa ner dem till vattnet, inte ens för 30 sekunder!
/Sol Jenny

Semestertripp

Årets semestertripp lider mot sitt slut.... sitter bak i husbilen med Ebba medan Jon styr kosan hemåt med Kalle som kartläsare. Husbilssemestern har varit en ny, annorlunda, semesterupplevelse och något som både kan hissas... och dissas. Vi påbörjade resan förra söndagen med ett par timmars resa innan vi stannade efter en grusväg för att sova över natten. Dagen efter mötte vi upp mamma och Lasse som vi inte sett på ett par veckor då de varit på Öland.Ett kärt och behövligt möte, inte minst med tanke på den familjesituationen som råder. Min morbrors fru som insjuknat i cancer i slutet av förra året hade blvit sämre och mamma och Lasse var på väg mot Borlänge för att finnas vid hans sida som stöd. 2 dagar hann de vara hos honom innan Maire lugnt somnade in med sina närmaste vid hennes sida. Vi är tacksamma att hon inte behövde lida längre men tomrummet är tungt. Tänker främst på min älskade morbror som förlorat sin fru och min kära kusin som förlorat sin mor. Kommer alltid mnnas Maires otroliga gästfrihet, hennes gästfrihet, hennes middagagar i deras fantastiska trädgård som under hela sommaren står i full blom. Maires konstnärliga talang finns för alltid bevarad i alla de tavlor och andra alster som hon skapat under sin livstid och som pryder många av våra väggar där hemma. Det är tungt att höra sorgen i rösten på min morbror och hennes barn, främst deras gemensamma dotter Heidi. Men livet går vidare och jag hoppas vi kan hjälpa dem att finnas där som stöd för att hjälpa dem gå vidare trots att sorgen är stor... RIP Maire
Efter en natt med mamma och Lasse i Askersund for vi vidare "hem" till Västervik. Det kändes nästan lite som hem att komma dit. Anledningen till det är att svärföräldrarna bodde där i flera år fram till att Kalle var liten och jag och Jon därmed tillbringat en del tid där. Vi parkerade husbilen på kajen och tog en kväll på stan med middag på Harrys. När vi satt där kom helt oväntat mammas kusin Inger och hennes man Jan gående över torget. När ölen druckits ur gick vi tillsammans med dem till slottsruinen innan vi återvände till husbilen.
Nästa morgon hade vi satt klockan på ringning för att tidigt bege oss till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Dagen blev toppen och barnen skuttade runt och träffade alla de underbara karaktärerna i Parken. Karlsson på taket, Emil, madicken, Ronja, Rasmus... Det var så undeerbart att se ögonen glittra hos barnen. Nya Mattisborgen var toppen, så maffig och välgjord. Häftiga effekter som skummaskin som sprutade "snöflingor" över publiken då snön föll, stort vattenfall, dimma när de uderjordiska lockade med sig ronja och inte minst helvetesfallet som uppstod vid blixtnedslaget. Måste även nämna alla duktiga barn som gestaltade karaktärerna i ALLA teatrar runt i parken. Kan varmt rekomendera ett besök för alla med småbarn.
Efter Vimmerby fortsatte vi tillslutmålet på vår semester, Aspö i Karlskronas skärgård. Där var det också slut på det fina vädret... När jag äntligen trodde jag skulle hinna vara ute och få lite sol istället för att springa runt i en nöjespark eller titta ut genom husbilsfönstret så kom regnet... regn regn och mer regn. Hemma njöt alla av medelhavsvärme och klarblå himmel. Bitter?? JA! Räddningen var Jons underbara släkt som var där för att fira Jons fasters man som fyllde 50 år (Maria och Christer). Deras gästfrihet och vänlighet är helt underbar. Hela deras hus fylldes av släktingar och vänner från både Småland, Dalarna, Aspö och Holland (och säkert andra ställen också). Med förfest på torsdagen, fest på fredagen och efterfest på lördagen blev det ändå toppendagar med många skratt, god mat och dryck av alla de slag. Ganska ok att sitta på en altan med utsikt över havet och ha ett glas chamapnge i handen trots att regnet smattrar på taket ;) Mindre trevliga gäster var däremot fästingarna som invaderat ön. När antalet överstigit 10 på en och samma kväll var jag däremot härdad... därefter rycker man bara på axlarna och rycker bort dom som man slår ihjäl myggor hemma.
När det var dags att lämna Aspö för den här gången styrde vi till vår sista anhalt innan hemfärden. Eftersom Jons farfar genomgått en hjärtoperation tidigare i år så orkade han och farmor inte komma med på festen. Vi ville ändå passa på att träffa dom när vi var i södra Sverige och tog därför vägen över Anderstorp hem. Det blev eett kärt möte och en sista natt i husbilen innan vi idag återvände mot Orsa....
Att semestra med Husbil är på många sätt praktiskt, inte minst när man har barn och bara kan stanna till för att fixa lite lunch eller gå på toaletten. När det är dags att sova går det snabbt att ställa upp den och man har allt på plats. Problemet uppstår när man vill ta sig iväg på småturer, som när vi var i Anderstorp och Jon ville titta påä F1 och jag och barnen ville till stranden. Jag hade nämligen ingen lust att ta hela husbilen själv och krångla iväg... då saknade jag en bil! Ska man ligga längre på ett och samma ställe är därför en husvagn att föredra, men man lär sig prioritera och nästa gång är vi ännu bättre förberedda på vad husbilslivet innebär!
Nu hoppas jag bara att sommarvärmen håller i sig några dagr till så även jag får njuta av lite sol... hösten känns skrämande nära och får jag inte mota höstdepritionen med några dagar på sjön kommer det bli tungt.
vARDE SOL!
/Sol Jenn
På väg hem från årets semestertripp satt jag i husbilen och skrev ihop en liten sammanfattning av vår resa. Eftersom jag ej var uppkopplad då kunde jag inte lägga ut texten men här kommer den:
¨
Årets semestertripp lider mot sitt slut.... sitter bak i husbilen med Ebba medan Jon styr kosan hemåt med Kalle som kartläsare. Husbilssemestern har varit en ny, annorlunda, semesterupplevelse och något som både kan hissas... och dissas. Vi påbörjade resan förra söndagen med ett par timmars resa innan vi stannade efter en grusväg för att sova över natten.
´
Dagen efter mötte vi upp mamma och Lasse som vi inte sett på ett par veckor då de varit på Öland.Ett kärt och behövligt möte, inte minst med tanke på den familjesituationen som råder. Min morbrors fru som insjuknat i cancer i slutet av förra året hade blvit sämre och mamma och Lasse var på väg mot Borlänge för att finnas vid hans sida som stöd. 2 dagar hann de vara hos honom innan Maire lugnt somnade in med sina närmaste vid hennes sida. Vi är tacksamma att hon inte behövde lida längre men tomrummet är tungt. Tänker främst på min älskade morbror som förlorat sin fru och min kära kusin som förlorat sin mor. Kommer alltid minnas Maires otroliga gästfrihet, hennes middagagar i deras fantastiska trädgård som under hela sommaren står i full blom. Maires konstnärliga talang finns för alltid bevarad i alla de tavlor och andra alster som hon skapat under sin livstid och som pryder många av våra väggar där hemma. Det är tungt att höra sorgen i rösten på min morbror och hennes barn, främst deras gemensamma dotter Heidi. Men livet går vidare och jag hoppas vi kan hjälpa dem att finnas där som stöd för att hjälpa dem gå vidare trots att sorgen är stor... RIP Maire
´
Efter en natt med mamma och Lasse i Askersund for vi vidare "hem" till Västervik. Det kändes nästan lite som hem att komma dit. Anledningen till det är att svärföräldrarna bodde där i flera år fram till att Kalle var liten och jag och Jon därmed tillbringat en del tid där. Vi parkerade husbilen på kajen och tog en kväll på stan med middag på Harrys. När vi satt där kom helt oväntat mammas kusin Inger och hennes man Jan gående över torget. När ölen druckits ur gick vi tillsammans med dem till slottsruinen innan vi återvände till husbilen.
´
Nästa morgon hade vi satt klockan på ringning för att tidigt bege oss till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Dagen blev toppen och barnen skuttade runt och träffade alla de underbara karaktärerna i Parken. Karlsson på taket, Emil, madicken, Ronja, Rasmus... Det var så undeerbart att se ögonen glittra hos barnen. Nya Mattisborgen var toppen, så maffig och välgjord. Häftiga effekter som skummaskin som sprutade "snöflingor" över publiken då snön föll, stort vattenfall, dimma när de uderjordiska lockade med sig ronja och inte minst helvetesfallet som uppstod vid blixtnedslaget. Måste även nämna alla duktiga barn som gestaltade karaktärerna i ALLA teatrar runt i parken. Kan varmt rekomendera ett besök för alla med småbarn.
´
Årets nyhet, Mattisborgen, var imponerande. Bra teater och roligt att springa runt och leka i!´
´

Kalle och Ebba i Pippis klätterträd!
´

Efter Vimmerby fortsatte vi tillslutmålet på vår semester, Aspö i Karlskronas skärgård. Där var det också slut på det fina vädret... När jag äntligen trodde jag skulle hinna vara ute och få lite sol istället för att springa runt i en nöjespark eller titta ut genom husbilsfönstret så kom regnet... regn regn och mer regn. Hemma njöt alla av medelhavsvärme och klarblå himmel. Bitter?? JA! Räddningen var Jons underbara släkt som var där för att fira Jons fasters man som fyllde 50 år (Maria och Christer). Deras gästfrihet och vänlighet är helt underbar. Hela deras hus fylldes av släktingar och vänner från både Småland, Dalarna, Aspö och Holland (och säkert andra ställen också). Med förfest på torsdagen, fest på fredagen och efterfest på lördagen blev det ändå toppendagar med många skratt, god mat och dryck av alla de slag. Ganska ok att sitta på en altan med utsikt över havet och ha ett glas chamapnge i handen trots att regnet smattrar på taket ;) Mindre trevliga gäster var däremot fästingarna som invaderat ön. När antalet överstigit 10 på en och samma kväll var jag däremot härdad... därefter rycker man bara på axlarna och rycker bort dom som man slår ihjäl myggor hemma.
´
Det var i alla fall fint när vi kom till Aspö!
´

När det var dags att lämna Aspö för den här gången styrde vi till vår sista anhalt innan hemfärden. Eftersom Jons farfar genomgått en hjärtoperation tidigare i år så orkade han och farmor inte komma med på festen. Vi ville ändå passa på att träffa dom när vi var i södra Sverige och tog därför vägen över Anderstorp hem. Det blev eett kärt möte och en sista natt i husbilen innan vi idag återvände mot Orsa....
´
Att semestra med Husbil är på många sätt praktiskt, inte minst när man har barn och bara kan stanna till för att fixa lite lunch eller gå på toaletten. När det är dags att sova går det snabbt att ställa upp den och man har allt på plats. Problemet uppstår när man vill ta sig iväg på småturer, som när vi var i Anderstorp och Jon ville titta påä F1 och jag och barnen ville till stranden. Jag hade nämligen ingen lust att ta hela husbilen själv och krångla iväg... då saknade jag en bil! Ska man ligga längre på ett och samma ställe är därför en husvagn att föredra, men man lär sig prioritera och nästa gång är vi ännu bättre förberedda på vad husbilslivet innebär!
´
Nu hoppas jag bara att sommarvärmen håller i sig några dagr till så även jag får njuta av lite sol... hösten känns skrämande nära och får jag inte mota höstdepritionen med några dagar på sjön kommer det bli tungt.
vARDE SOL!
/Sol Jenny

R.I.P. Busy

Idag är ingen rolig dag. Under de åren som jag varit tillsammans med Jon har hundmänniskan i mig växt starkare och starkare. Jons familj har alltid haft hundar och även om jag och Jon inte, ännu, har skaffat någon egen hund så har vi ofta fått äran att ta hand om familjens hundar. Den första hunden som jag på riktigt fått vara med och uppfostra från valp är Annas Busy. Alla som någon gång fått möjlighet att möta denna glada hund förstår säkert vad jag menar när jag försöker förklara hur go, snäll och underbar den hunden är. Idag lämnar hon tyvärr detta jordlivet för att få springa fri uppe i himlen. Jag vet att det varit ett tufft beslut för matte men jag beundrar hennes styrka att ta detta beslut medan Busy har det bra och inte behöver lida... all ära till dig där Anna!
'
Det finns så många minnen. Har skrivit några rader till minne av Busy på Annas blogg:
"första minnet av Busy var när jag fick bära runt den lilla valpen i Mora under vasaloppet. Busy kröp in innanför min dunjacka och somnade med huvudet inne i ärmen... lite kontrast till några år senare när jag med stor gravidmage satt på en stol och busy fortfarande trodde hon var en liten valp och skuttade upp i mitt knä i tron att hon skulle få plats, dunk ner i golvet blev det. Vi kommer sakna dig gumman (ja tårarna rinner nu...) Men i himlen väntar många kompisar på dig... hälsa Musse från oss och ta en titt om du ser vår Elin, hon skuttar säkert runt och jagar möss under något härbre..."
'
Det kommer bli tomt, inte minst på jobbet, busy var ju liksom även en underbar arbetskamrat.
Sov gott lilla gumman
Busy och Kalle firar jul i Stackmora.
/Sol Jenny

En grym värld...


Ofta gnäller jag över småsaker som jag önskar vore annorlunda i livet. Önskar jag hade mer pengar och jobbade mindre. Önskar att jag kunde resa oftare och spendera mer tid med barnen. Önskar att jag slapp städa och tvätta men att huset alltid var nystädat. Saker som i det stora hela är så små....
'
Har en anhörig som ligger och kämpar mot den där dumma dumma sjukdomen cancer. En kamp som hela familjen är med i och som gör en så sårbar och hjälplös. Hatar maktlösheten... önskar och hoppas att allt ska vända och mirakel ska ske. Samtidigt har jag i flera dagar beklagat mig över en förkylning och att det varit jobbigt att jobba med feber och täppt näsa. Hallå NU, fem dagar senare är förkylningen borta... cancern är fortfarande kvar. Jag skäms....
'
Ser nyheterna idag och förfäras över den tragiska händelsen som utspelat sig i Norge det senaste dygnet. När det händer saker så stora och hämska att man inte kan förstå så blir jag helt maniskt informationssökande. Måste söka fram varenda nyhetssida på nätet, se nyhetssändningar och traggla allt fram och tillbaka om och om igen. Vet inte om det ligger i sen min tid som nyhetsreporter... eller om det är just den egenskapen att jag måste få information som en gång tog mig till jobbet som reporter (lite hönan eller ägget liksom). Att någon kan bli så sjuk i huvudet att han först kan spränga en hel byggnad och sen lugnt och sansat kan bege sig till ett ungdomsläger och skjuta ihjäl så många människor. Vittnen som berättar hur lugnt han betett sig visar ju bara ytterligare på hur sjuk i huvudet han är. Och samtidigt som dessa skräckbilder sköler över TVn så bråkar man på barnen för att de stimmar och inte lyssnar... Jag har i alla fall mina barn här hos mig och vi har det lugnt och fridfullt. Vi har förskonats från sånna idioter som han som iår spred skräck i Norge.
'
Visst måste man få beklaga sig, det tycker jag verkligen, det behöver man. Jag behöver det. Men jag vill försöka se mer ljust på tillvaron. Glädja mig åt den härliga familjen och släkten jag har. Skratta mig lycklig över mina fantastiska vänner. Njuta av mitt hem och det liv jag skapat för migsjälv och mina barn.
'
Jag vägrar lägga ut någon bild på händelserna, de är för hämska och inget jag vill ha i min blogg. Väljer istället en bild som visar motsatsen. Kärleken... mina diamanter
'
Jag ska börja redan nu och njuta av mina 2 veckors semester som ligger framför mig.
Var rädda om er därute!
'
/Sol Jenny

Geocaching. så grymt kul! :)

Nu är min semestervecka slut... men den avslutades på ett utmärkt sätt. Jon har haft jour hela helgen vilket betyder att helgen varit lugn och härlig. Jag tackar verkligen vädergudarna för vädret vi har haft och givit mig mer soltimmar än på mycket mycket länge. Kan fortfarande inte påstå att jag är härligt sommarbrun... men jag känner mig i alla fall inte lika genomskinligt kritvit längre. Men framför allt har humöret börja stiga åt rätt håll.
'
Idag söndag har jag haft en superdag. Vaknade ganska tidigt i morse och smög mig ner medan resten av familjen njöt av deras skönhetssömn. Jag hade fått en idé för vår semestertripp! Jag sökte mig in på Geocaching och gjorde ett konto. När sen Jon vaknade visade jag honom och hade enkelt övertalat honom för att vi skulle testa på denna "lek" redan idag för att se om det var kul och fungerade!
'
För er som inte vet vad geocaching är kan jag tala om att det en en modern form av "gömma nyckel" ...fast med hela världen som lekplats och med otaliga "nycklar" att hitta. På hemsidan får man kordinater som man sedan knappar in på en GPS (vi använde mobiltelefonen som GPS). Man tar sig till platsen som tar en EXAKT till den kvadratmetern där "skatten" finns. Det man letar efter är en liten ask, burk, typ filmrulleburk, små askar, rör... innehållet är loggbok/lapp där man antecknar sitt namn och datum. Är det en större burk kan det finnas små skatter man får ta om man lämnar något annat i pant för kommande skattletare (tex sudd, nyckelringar mm)
'
Jag har blivit som barn på nytt. Jag känner hur spänningen som fanns när man var liten och lekte "röda vita rosen" börjar bubbla inom mig och vi springer nästan omkull varandra för att hitta "skatten" först. Vi tänkte åka och leta efter EN, bara för att se om det fungerade. När den var funnen tittade vi på varandra, utan ett ord tittade Jon på telefonen, tittade tillbaka på mig och säger: "det finns en till bara ett par hundra meter härifrån". Vi fick klura rejält på nr2 men när den var hittad blev det nr 3 sen nr 4 och 5. Tänk att dessa skatter har funnits därute så länge och bara väntat på oss... i åratal! Det bästa av allt är att hela familjen har blivit fängslad av denna underbara äventyrslek och vill bara ha mer och mer. Kalle ville att vi genast skulle gå in på datorn och se var det fanns fler skatter.
'
Vårt största semesterbekymmer för ett par dagar sedan var vart vi skulle åka på semester. Nu spelar det ingen roll längre.... vi vet VAD vi ska göra och det finns över hela världen :)
Sol Jenny

semestervecka

Det är inte klokt vad jag älskar varma soliga sommardagar. Njuter av de strålar som når ner på min lakansvita kropp och får den att skifta färg... nog för att jag hade önskat mig en lite mer brunton än den grisrosa som jag nu besitter, men så länge solen och värmen är här så kan jag stå ut med det. Jag är verkligen solberoende. Mår så piss av att behöva stå inne och jobba när sommaren leker utanför fönstret. Får DAMP när någon kommer in på jobbet och beklagar sig över den kvava luften och svidande sönderbrända axlar. "åh, va ni har det bra som får stå här i AC:n!" Nä.... gå och dra något gammalt över er.... Det är väl bara att sätta sig i skuggan med en svalkande dryck om det är så hemskt! Solen är min drog, så är det bara!
'
Den gångna veckan har jag dock knarka i mig lite av denna stark beroendeframkallande drog. Jag känner att energin sakta men säkert återvänder till en nivå som är tillräcklig för att existera. En veckas semester har varit underbar, även om det nog är som det sägs att minst 3 veckors sammanhängande semester krävs för att man ska hinna gå ner i varv, njuta och ladda om.
'
I fredags började jag min ledighet med att åka till Göteborg tillsammans med Jon, Anna och Marcus för att gå på Iron Maiden. En härlig tripp blev det som började med champangefrukost för att fira Annas födelsedag och avslutades efter konserten med pizza och öl! På vägen hem stannade vi till hos min kära morbror Nisse för att återlämna Kusin Heidis lägenhetsnyckel (eftersom vi bott i hennes lägenhet i Göteborg). Älskar att komma dit och njuta i deras härligt blommande trädgård.
'
För att ta vara på min semestervecka på bästa sätt bestämde jag mig för att den skulle tillbringas med barnen. I måndags tog vi därför en tripp till Gesunda och besökte tomteland. Det var den bästa dagen på länge. Barnen njöt för fulla drag och hela jag fylldes av lycka när jag såg deras glittrande ögon, även om Ebba tyckte både häxan och trollkungen var lite i läskigaste laget... Det kan nog inte finnas något bättre än att ha heldagar med sina barn.
Jag och mina älskade diamanter
'
Även om måndagens tomtebesök varit höjdpunkten så har även resten av veckan bestått i härligt umgänge med barnen. Vi har (eller i alla fall barnen har) badat, lekt med kusiner och kompisar, vi har varit iväg på kvällsfiske hela familjen och bara njutit... Hoppas på fortsatt någon så när fint väder så vi även resten av veckan kan bjuda på några utflykter.
Sol Jenny

Vad är på gÅNNg...

Jag är verkligen inte i bloggtagen nuför tiden... men jag tror det återkommer. Tills dess skriver jag lite då och då när andan faller på, som nu!
Jag måste ju bara berätta om våran släkthelg i Ånn. För 2 veckor sedan packade alla syskon (4 stycken med familjer, dvs 8 vuxna och 9 barn) och våra föräldrarihop vårt pick och pack och drog norrut. Målet var Ånn där Lasse och Ulla bor. På plats var även deras underbara döttrar Sanna och Lina somt Linas gulliga son Nemo. Nemo är för övreig den enda jag vet som bär det namnet förutom min egen son :) Mitt bland de Jämtländska fjällen spenderade vi några härliga dagar tillsammans. Det fiskades öringar, gräddades kolbullar, vandrades i fjällen, besöktes sagolika platser, spelades och sjöngs... helt underbart. Bilderna får tala...
Mamma: Pappa:
Barn:
*
Måste bara avsluta inlägget med denna underbara bild på min gofis <3
/sol Jenny

kalas, och livets funderingar!

Nu var det avklarat för den här gången! ...barnkalas! Måste erkänna att det inte hör till mina favoritsysslor att anordna dessa tillställningar, men samtidigt vet jag hur mycket det betyder för barnen så vad gör man inte. När de blir äldre går det säkert att muta dem med biokväll eller shoppingrunda, men fyller man 5 år så är det väl kalas man ska ha. Att man sen får sån fantastisk hjälp av de andra föräldrarna är ju så värmande för hjärtat. Vilket team :) Tack vare dem så är jag ändå inte helt slut efter de 2 timmarna 10 barn sprang runt här och lekte.
Även om vi bortser från barnkalaset så har det varit en hektisk vecka och helg. Fredagen tänker jag inte ens berätta om då allt, och då menar jag ALLT, gick emot mig. Nej den dagen glömmer jag helst, även om sviterna efter den måste redas ut nu till veckan... BLÄ, gruvar mig! Lördagsförmiddagen gick däremot bättre. Då hade jag och Emma varsin tjej som skulle fixas till årets skolbal. Roligt att göra något annat... det är ju inte varje dag man gör långhårsuppsättningar på jobbet!
Annars har jag tänkt ganska mycket på Ralph den här helgen. Konstigt att man kan sakna en människa så mycket när han gått bort fast man inte träffat honom på så många år. Men det är väl det att även om man inte träffades fysiskt så visste man att han fanns där. Jag visste att han tänkte på mig ibland liksom jag tänker på honom och ibland skickade vi små hälsningar till varandra. Det är svårt att släppa taget på människor som betytt mycket för en, och han var en sån. Anledning til att tänkarna kommit i helgen är att dom påanonserat på hans FB-sida att de ska ha en minnesdag för honom på vår fallskärmsklubb. Jag skulle så gärna vilja åka dit, men att få pengar till en USA-resa innan 18 juni är liksom inte att tänka på. Det fanns också en länk till en minnessida för Ralph där de har skrivit följande om honom:
"NICHOLS, RALPH TROY
OCALA - Ralph Troy Nichols passed away in his home March 29, 2011. He was born in Ocala, Florida December 5, 1969. He owned R2 Boats in Ocala, where he worked with his father Leon Nichols, for over 20 years. He was also a professional skydiving instructor. 
Ralph, or Troy, as those from childhood still called him, will always be remembered for his exceptional loyalty as a friend. Making others laugh gave him great joy. He loved taking care of people and always placed the needs of others before his own. He was incredibly skilled and could repair almost anything. He was proud of the time he spent working in Iraq as a contractor in 2004-2005. The skydiving community admired "Ralphie" for his skill, dedication, and generosity. He completed over eight thousand jumps and had reached the level of tandem master. Ralph felt at home in "wallowing" in the islands with his friends, barefoot, eating cracked conch. "Magnus" respected the power of "Mother Ocean" and always felt connected to the sea. "Maybe he was a pirate, 200 years too late?"
He was preceded in death by his father Leon, affectionately called Pappy, who lost his battle with cancer in January, 2011. His mother lives in Ocala and his sister lives in Atlanta. He is survived by his family, which to him included all of the friends who were part of his life. 
In lieu of flowers, please make donations to either Feral Felines in Chokoloskee, Florida at PO Box 564, Chokoloskee, FL 34138 or Shy Wolf Sanctuary at 1161 27th St. SW, Naples, FL 34117"
<3
Nu ska jag dock ta mig i kragen.
puss till er där ute!
/Sol Jenny

Ebba 5 år

Idag (läs igår, 25 maj) fyller min lilla prinsessa 5 år. Alla ni som har barn kan säkert skriva under på att tiden verkligen rusar iväg när man blivit förälder. Tänk att det redan gått 5 år sedan jag låg där uppe i vår dubbelsäng och kände att något var på gång. Jag låg i sängen och vilade inför vad som komma skulle medan jag genom det öppna fönstret hörde åkgräsklipparen som Jon åkte runt med, med Kalle i knät. Jag hörde att svärföräldrarna kom förbi en sväng. Jag slumrade lite, vaknade av att det knölade lite i magen och försökte vila vidare...
Jobbiga och svåra förvärkar vet jag inte ens vad det är, men den här gången förstod jag ändå att något var på G när det började knöla. Framåt slutet av dagen tyckte jag det var dags att åka mot Mora. Kalle lämnades hos syrran och vi tog en sväng förbi MC donalds så Jon skulle få mat. Där, i drive-through-kön, Började det trycka på... mina förlossningar har ju gått fort. Inne på BB var jag redan helt öppen, men när krystvärkarna kom igång tog det stopp. Sugklocka sattes på Ebba och det visade sig att allt gått så fort att hon inte hunnit vända sig varpå klockan satt i pannan ;) ...detta förklarar även varför det tog "stopp". positionen hon låg, med pannan först istället för bakhuvudet, gjorde henne "större". Ut kom hon i alla fall och jag fick min lilla prinsessa upp på bröstet kl. 18.54.
Prinsessan och Prinsen på BB i Mora. Blåmärket efter Sugklockan la sig efter ett par dagar och försvann...

Det är verkligen sjukt att se hur stor hon blivit. Tiden bara rusar förbi. Min prinsessa blir bara finare och finare för var år som går. Det kan nog bli riktigt jobbigt för en orolig liten mamma när tonåren närmar sig och mammas prinsessa förvandlas till partyprinsessa! Huva!
1år 2år 3år 4år

5år.

<3
//Sol Jenny

Loooong time no seeing!

Har inte haft någon skrivarlust på ett tag... och då är det liksom ingen ide att logga in här. Nu är det dock dags igen tror jag. Skrivlusten börjar komma krypande och att printa ner lite ord då och då är så skönt när man vill lätta på sitt hjärta. Sorgen efter mina 2 USA vänner har börjat bli lättare att bära. Efter förra veckan då jag chattade med Chris (ännu en av mina USA-vänner) känns det ännu bättre. Kan fortfarande titta upp i himlen och tänka på Ralph och Jeff, men nu med ett smile och med tanke på alla fantastiska minnen av dem. Ralph var ju den som stod mig närmast. Det var honom jag datade i Usa och han var en otroligt omtänksam kille. Brydde sig om allt och alla och gjorde ALLT för att jag skulle känna mig omtyckt och värdefull. En gång när jag var lite krasslig så ringde det på dörren och ett blomsterbud levererade ett stort fång rosor till mig. Ralph ville att jag skulle bli lite glad och må lite bättre.
I ett inlägg på facebook (som är ett svar på en kommentar där någon sagt något snällt om honom) beskriver han sigsjälv med följande ord: "I will say that I am what I am because of my friends, and how lucky I am to have been fortunate enough to have met some truly incredible people. And have spent some unbelieveable experiences. We are only as good as the people that love and support us." Ord som är så sanna men också visar hur ödmjuk och omtänksam han är. Tänk om fler var som han...  När jag har skrivit till honom efter att jag återvänt till Sverige har han alltid svarat med ord som fått mig att må bra.... fy vad jag saknar det. Har dock några av våra "samtal" sparade, rader som jag läser ibland.

Ralph Nichols

so, do you still think about me?????

Sol Jenny Ersson

of course i still think about you!!!!

I like my life. I have a good boyfriend, two wounderful kids, a nice house, lovely friends... but I will always think about you, miss you and hope to see you again.

Love
Jenny

Ralph Nichols

You will, I promise

...nu blir det ju inte så, inte i det här livet i alla fall!
<3 <3 <3
Annars har jag haft en härlig helg. Fredagen började med en fantastisk middag hos vänner... som fortsatte med fest hela natten. Lördagen var det födelsedagsmiddag med mamma på slipstenen och idag har det varit utflykt med familjen. Jag och Jon tog barnen och Kalles kompis Gustav och åkte till Storstupet. Det är ju skamligt att man inte besöker alla fantastiska platser vi har här "inpå knuten" lite oftare. Lite nervöst var det dock med 3 glada barn som tydligen var mindre höjdrädda än mig. SVINDEL... ja, det får man väl medge att man fick när man trskade på bron... iii hhhaaaa!
Efter Storstupet åkte vi vidare för att även ta en titt på Helvetesfallet. På vägen mötte vi på den här fjolingen som sprang före oss i flera hundra meter innan han kom på att det var bättre att hoppa ner i diket och ge sig av in i skogen
Vid Helvetesfallet satte vi oss och åt vår medtagna matsäck och njöt av den vackra natueran... igen
Utflykten avslutades med ett stopp på flygfältet där ett gäng modellflygare att samlats. Jag trivs på flygfältet. Där kan jag stå och titta upp i luften och drömma mig tillbaka till en tid, i en anna del av mitt liv, då jag svävade fritt däruppe bland molnen....
Im freee.... free falling!
//Sol Jenny

inte en till..... :(

....saknar ord idag. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, SAKNAD!
'
1996, i november åkte jag till USA. Jag var där i 13 månader. Jag träffade underbara människor, vänner för livet. Bland annat fick jag en extra "syster" Tess, min tvillingsjäl. Vi ses inte så ofta kroppsligt men varje dag i tanken. Sen var det min "familj" på fallskärmsklubben. Tvillingarna Chris och Brian, underbara människor. Chris som tog ledigt bara för att ta sig till flygplatsen och säga hej då när jag åkte hem och som sedan öppnade dörren till oss när vi besökte USA igen 2001. Jag har fortfarande egen nyckel kvar till hans hus :). På klubben fanns även Ralph som jag datatde, Peter och Jeff. Dessa tre har hållit ihop som bröder. De skriver alltid fina saker till mig på FB och finns alltid där och får mig att le. När jag blev fast i Australien pga askmolnet befann sig Peter i Qatar, där jag skulle mellanlanda. Han blev min trygghet ifall jag skulle bli fast i Qatar och inte få flyga vidare... så enkelt, bara finnas där gjorde mig trygg.
'
I Januari i år fick jag och min syster höra att Jeff gått bort i en snabb form av cancer. Det anordnades en minnesdag för Jeff på klubben då alla skulle bära lila, jag och syrran gjorde detsamma här hemma. Det kändes tomt och vi pratade mycket om hur vi skulle vilja åka tillbaka och va med på Jeffs årsdag då Ralphy skulle sprida askan för vinden under ett fallskärmshopp....
'
Ralph skrev följande till mig på FB strax efter Jeffs bortgång:
Ralph Nichols
I did, Thank you, I have just been really busy the last couple of days, everybody has been calling. I am spreading Jeffs ashes one year from the day he dies. I will release them over the dz in freefall. Jeff and I talked about pretty often. He always hopes you and I might somehow wind up back together. He knew you were never going to leave Orsa, and I could never live in Sweden, but he always said something nice about you to make me think of you. He really really liked you and Sara a lot. The year you spent here was one of the best in a lot of peoples lives. Hope all is well, and drink a beer for Jeff
'
Nu blir det inte så. Ralphy tog sitt eget liv måndags. :(
Fick beskedet på FB och började skaka. Hade inga kunder så jag åkte hem... Har varit i kontakt med Peter för att få lite mer information. Känns bra att höra från någon i "gänget". Känner mer än någonsin att  jag vill dit... innan något mer händer, det får inte hända! 2 av våra underbara vänner som gått bort på mindre än 4 månader, det är tungt.
R.I.P Ralphy <3 R.I.P Jeff
'
Var rädd om er alla mina vänner därute!
Kramen
Sol Jenny




Gräsänka!

Har en helhelg, och lite till, som gräsänka. I torsdags åkte Jon på skogen med några arbetskamrater och jag och barnen blev "lämnade" ensamma. Att vara gräsänka är så både och tycker jag. Det kan va riktigt skönt att rå om "sigsjälv". Mysa med barnen och göra allt på sitt egna vis. Ha egen makt över fjärrkontrollen, bestämma vad man ska äta, kunna bre ut sig i dubbelsängen utan att ha någon som snarkar bredvid. För att riktigt kunna njuta såg jag till att mamma hämtade barnen på dagis och själv bokade jag in att sluta 17 istället för 18 så jag skulle hinna i lugn och ro. Jag såg fram emot en lugn helg, då jag dessutom skulle få mysa med syrrans två godingar eftersom Sara och Erik är i Sälen i helgen.
...men ibland flyter det liksom inte på som det är tänkt. Det började med att jag blev kvar på jobbet till 18.30 istället för 17. Hämtade upp Ebba hos mormor och Maja hos hennes farmor (Leo skulle sova kvar hos farmor till på lördagen). Lämnade flickorna hemma där de skulle få se på tv, men som vanligt fick jag inte igång TVn när Jon är borta. Startade om flera gånger, drog ur och i sladdar, tröck på alla knappar och fjärrkontroller jag hittade men gick bet. Fick lämna tjejerna själva utan TV för att hämta hem Kalle från kalas. När jag startade bilen började lampor indikera fel och plingade oavbrutat de första minuterna. Väl hemma igen hade, tack och lov, tv hoppat igång av sigsjälv???? Tjejerna nattades i Ebbas säng och somnade till en film medan Kalle myste med mig i soffan. Jag hade äntligen makten över fjärrkontrollen och TVn var igång. Synd bara att det var skit på alla kanaler!
Tog så plats i sängen, Kalle på Jons sida och Maja (som torts allt inte hade somnat) fick ligga hos mig. Efter någon timme kom även Ebba och kröp ner på andra sidan om mig. I morse vaknade jag så upp av en mardröm, där Jon lämnat mig mitt uppi en semesrterresa med familjen för en knarkartjej och våra vänner ansåg att han gjorde helt rätt. Bredvid mig i dubbelsängen hade jag tre barn och en katt, trångt men kärleksfullt.
/Sol Jenny

Brist på vatten, men mängder av kärlek!

Ja det blev ingen lätt helg då tvätthögen kunde krympas och ordningen återställas på torpet. Nej frånvaron av vatten i 5 dagar har fått mig och inse lyxen med I-landens självklarheter. Trots allt har jag haft en underbar helg med mina diamanter.

På lördagen var det Barnens Vasalopp i Mora som är mitt favoritlopp under hela vasaloppsveckan. Alla dessa små, härliga skidåkare som så stolta "stakar" sig in under målet i Mora efter ett skidlopp på ca 1 km, då de startat nere på campingen. Ebba (som i maj fyller 5 år) åkte loppet för 3e gången och Kalle (som fyllt 7 i december) åkte för 4e eller 5e gången.



 
Självklart fanns "gustav Vasa" (alias, min älskade morbror Nisse) med i spåret och hejade lite extra på Ebba när hon närmade sig målet.
*
När skidåkningen var avklarad bjöd vi in oss själva till Micke och Mona genom att muta med mat. Det var ju mycket lättare för oss att bjuda dem i utbyte mot husrum än att försöka få ihop en lördagsmiddag hemma utan vatten i huset. Dessutom är det ju alltid trevligt med trevligt sällskap. På söndaen bänkade vi oss så i soffan för Vasaloppsmys... ett måste första söndagen i ars varje år.
*
Söndagseftermiddagen var det så dags för ytterligare ett av mina favoritgöramål. Besök hos syrran. Barnen fick leka och jag och syster fick tjattra, Underbart!


//Sol Jenny

Vatten, vatten... inget vanligt vatten!

Nu snurrar det vill jag lova. Full fart på jobbet och det känns riktigt bra. Brukar tänka på den där januaridagen för två år sen då jag fick ett telefonsamtal från arbetsförmedlingen och det beslutades (ja, på typ 10 minuter) att jag skulle utbilda mig till frisör. Två dagar senare satt jag på skolan i Falun, nervös men lycklig.
Under det här två åren har det hänt en hel del och jag har lärt mig enormt mycket.... jag vet det men ibland har det känts bra hopplöst. Tidsvis har det känts som jag ALDRIG skulle kunna bli en bra frisör, men så vips släpper några blockeringar och det flyter på... för att sen låsa sig igen osv osv. Just nu känns det bra. Det flyter på fint. Är i ett stadie då jag känner att det är mycket jag vill förbättra på alla möjliga moment men det är ändå på ett kontrollerat sätt! De senaste veckorna har det dock livit många timmars jobb, roligt ja, men det känns skönt att helgen nu står för dörren så man får ladda batterierna lite!
...eller, hur var det nu då?! Helgen, två dagar då man för sin egen skull ska hinna vila och ha egentid, för barnens skull va den roliga lek- och bullmamman, för hemmets skull hinna tvätta, diska och städa och för sambons skull orka va glad, kåt och tacksam. Den hr helgen tänkte jag att vi skulle kunna ligga ett litet steg före med städ och tvätt eftersom Jon tagit semester torsdag och fredag. Torsdag morgon vaknade jag dock och upptäckte att vi var utan vatten. Idag (fredag) har vi fått besked att arbetet för att fixa det, troligtvis frusna, vattnet inte påbörjas förren på måndag, MÅNDAG!
Att vara utan vatten i kranen verkade inte de första två sekunderna som någon "big deal". Jag menar med en vattendunk så har man ju vatten att dricka, borsta tänderna i och till och med för att laga mat i. När man är utan vatten upptäcker man dock hur beroende man är av det. Laga mat är ju som sagt OK, men efter maten ska porslin och karotter diskas. Diskmaskinen kan man ju glömma att starta och även om man får för sig att handdiska så ska vatten först värmas på spisen. Allt detta ska ske med vatten som man kånkat hem i dunkar och som nu är hårdvaluta. När maten är uppäten och disken fixas börjar det trycka på och ett toalettbesök är oundvikligt. Spola en gång går ju bra... men sen är vattnet SLUT. bajset blir kvar Att bajset blir bra går bra en liten stund (så länge man stänger locket efter sig) men ganska snart börjar det lukta illa. Här får man återigen avgöra om det dyrbara vattnet ska hällas i bajstoan eller om man ska spara det för att kunna dricka, borsta tänderna och laga mat. Det krävs ju mer än ett dricksglas vatten för att spola bort även en liten barnbajs... Idag har dock Jon fått ha mission spola tre toaletters dygnspåfyllning, så idag när jag kom hem var alla toaletter "oskitna". Undra hur länge man kan hålla kvar i den känslan... å va skönt inget skit i toan idag!
Ett annat problem är den växande tvätthögen. Är så glad att jag kom till botten av högen förra helgen men nu känns det som det är överfyllt igen. Hade ju hoppats att jag under helgen skulle krympa den högen men med brist på vatten i ledningarna verkar det inte bli så, handtvätta kläderna blir det inte tal om. duscha får bli i någon annans hus och dunkarna får trängas på diskbänken.
Sol Jenny

.... *TOMT*.....

...jo det är lite tomt, tunt och trist med en blogg där inget händer JAG VET! Men plötsligt händer det ;) Det kommer bli mer här. Jag ska skriva. Just nu är de så mycket annat som snurrar i min skalle så jag har liksom inte riktigt tagit mig för.
Jobbet snurrar på som bara den. Full fart hela dagarna, så grymt kul men samtidigt gör det att man är lite trött på kvällar och det är den största anledningen till att bloggen dammat igen den senaste tiden. I tisdags hade vi vår tjejkväll tillsammans med några andra företagare i orsa på ett av mina favvoplatser just nu ORSA HOTELL! Grym lunch där... nästan likagrym som de nya ägarna! ha ha....
Vi som var så oroliga att tjejkvällen skulle bli ett fjasko. Vi var rädda att ingen ville komma och att vi skulle bli stående där som några fån i en ekande lokal. herre gud va fel vi hade TACK OCH LOV. Vi sålde dubbelt slutsålt kan man säga med tanke på att lika många var uppsatta på reservlistan som det fanns platser. Därtill var det många som inte ens ringde fast de ville gå eftersom de visste att biljetterna var slut. Man blir banne mig tårögd när man tänker på uppslutningen. Ännu bättre är att kvällen blev 1000 gånger bättre än vad vi hade vågat drömma om. Låter kanske som jag inte hade höga förväntningar alls... riktigt så var det inte för då hade vi aldrig ens dragit igång det, men shit va bra det blev. Har ännu inte hört en enda som varit besviken, tvärtom har det redan börjat tjatats om repris.
Ska bli kul och se vad MT knåpar ihop om kvällen. Tyvärr kunde de inte va på plats men jag är ju inte sämre än att jag satte på mig nördkameran och sprang runt för att föreviga kvällen och överläma till redaktionen.
Nu vet ni att jag inte lämnat bloggvärlden. I will be back!
Puss
Sol Jenny

Inte känslokall men känslosamt och kallt!

Har haft en sån där helg så jag inte riktigt vet om jag tycker det är skönt att den är slut... eller om jag ska önska att den börjar nu! Det har varit mycket känslor den här helgen. en hel del saknad, förtvivlan och sorg, ångest och rädsla men även tacksamhet och kärlek! Orkar ni inte höra på något "tycka synd om mig själv"-svammel rekommenderar jag att ni slutar läsa här och inväntar mitt nästa inlägg.
*
Redan i fredags morgon började det. Mitt i påklädningen av barnen gick en huvudsäkring och huset mörklades. Jon kallades hem och vi for till skola/dagis/jobb. Jon åkte sen till skogen och jag skulle tillbringa fredagsnatten hos syrran. Redan innan jag hade min sista kund ringde syrran och berättade att en vän till oss i USA hade gått bort. Slängde mig på datorn och loggade in på FB för att reda ut vad som hänt. Från en annan vän fick jag höra att han gått bort samma morgon efter en kort tids sjukdom, aggressiv cancer. Konstigt hur tomt det kan kännas efter en människa som man inte har sett på så många år, men vi hade regelbunden kontakt genom korta kommentarer till varandra på FB.
*
Känns som jag omringas av denna fruktansvärda sjukdom just nu. Tidigare i veckan fick jag höra om en annan tjej som kämpar med leukemi sedan i somras. Efter att ha genomgått behandling har den nu kommit tillbaka och allt börjar om... så fruktansvärt. Har även en släkting som kämpar mot en form av denna vidriga sjukdom. HATAR verkligen att folk ska behövas drabbas. Samtidigt får jag en känsla av panik över hur fort ens liv kan förändras. Vad är det som säger att inte man själv, ens barn eller nära familj ska drabbas..??? Jag vet att man inte ska tänka så men det är svårt att låta bli. Nej man ska ta vara på varje sekund, alltid!
*
När jag klev in genom dörren hos syrran och tog av mig skorna upptäckte jag att mina enda varma vinterskor gått sönder, inte fått ett litet hål utan tappat hela sulan. Inte riktigt i budget just nu och irriterande värre. (visst BARA materiella saker men nedrans irriterande....) Fredagskvällen blev dock mysig. Barnen lekte och var glad tillsammans med kusinerna och jag och syrran kunde gosa ner oss med vin och foton från vårt USA-år. Kvalitetstid :) Jag är så rik som har en så underbar syster som jag fått äran att uppleva så mycket med.
*
Lördag morgon begav sig syrran med familj till Borlänge och jag tog barnen med mig över till mamma. Hade tänkt försöka mig på en liten skidtur på eftermiddagen medan Kalle var på kalas men när jag klev in genom dörren hemma möttes jag av en temperatur som skulle få en eskimå att frysa. Endast 9 grader inne och efter flera försök att starta om värmepumpen fick jag inkalla förstärkning i form av svärfar och Lasse. Det visade sig att cirkulationspumpen gett upp och det samlades ihop kupévärmare för att hålla temperaturen uppe.... Varför pajar saker när man är gräsänka????
*
Utan riktig värme bokade vi på ännu en natt hos syster. Det är tur att både jag och barnen trivs som fisken. Ytterligare ett par glas rött smakades av och vi fick sova gott och varmt. Söndag var äntligen dagen då älskling kom hem. Nu är det bara att stå ut med surrandet från kupévärmare och kallvatten tills på tisdag då den nya pumpen kommer....
*
Nej den här helgen har varit ett riktigt materiell- och hälsokatastrof. Har irriterat mig på allt, när bägaren redan är ganska fylld så behövs det ju inte så mycket för att det ska rinna över igen och igen och igen. Det ät så underbart att jag har en sån underbar STOR familj som alltid finns där. Jag har de bästa vännerna som alltid få mig att le och 2 barn som betyder mer än alla diamanter och guldtackor i världen. Nu sk jag dock ta tag i allt igen. Ta vara på mina nära. Glädja mig åt det jag har och försöka vara en bra mamma/syster/sambo/dotter/vän....


Kanske lite suddig... men rent bildligt så rätt. Den här kvartetten höll mig flytande den här helgen. TACK!

Å den här "dåren" gjorde det lilla extra och sparade en skvätt glögg som förgyllde min lördag! Det är vänskap det!




Kram
Sol Jenny

Tidigare inlägg
RSS 2.0