sollivet

Igår kväll var det över. Jons mormor, Selma, fick lämna jordelivet efter att ha snurrat med 101 varv runt vår sol. Det spelar ingen roll att hon var gammal och att hennes bortgång var väntad (på slutat till och med efterlängtad), det blir ändå en tomhet och saknad när döden är ett faktum.

Selma var grunden till släktens fiskenördar och det är bilden av Selma i fiskebåten jag i första hand tänker på när jag minns henne. När jag och Jon träffades (då var Selma 90 år) tillbringade vi många timmar med selma på olika vatten i och kring Orsa. Selma stod alltid redo med fikakorgen packad med bullar, saft, korvar, smörgåsar, kaffe mm. En gång hade hon till och med tagit med en starköl till Jon (en 7,0) som hon tyckte han skulle dricka. Inte en tanke på att han fick lov att köra bil!

Selma och hennes dåvarande "gubbe" (Erik) var med i båten när jag fick min 1kg aborre. Spöna for fram och tillbaka i båten så jag och Jon fick ducka för att inte fastna på kroken när masken ven förbi oss... Jag tröttnade och slängde mitt spö åt motsatt riktning mot de andra. Då högg det till och spöt vek sig dubbelt. Upp kom enn jätteabborre och minen på Selma gjorde att jag trodde hon skulle trilla va pinnen där och då.

Selma var en krutgumma på fler sätt. När jag jobbade på Mora tidning ringde hon och ville att jag skulle sätta in en kontaktannons till henne, sagt och gjort. Några dagar senare kom några brev som jag levererade till henne. Det här var våran lilla hemlis som jag inte fick säga till någon eftersom många tycke hon var för gammal. Hemska tanke om man skulle kunna bli för gammal för kärlek, det tänker då inte jag bli! Resultatet blev i alla fall att hon träffade en gubbe som hon fram till idag haft kontakt med. Tanken att få ha varit med och hjälpt henne hitta någon att träffa under sina sista år gör mig varm i hjätat, oavsett vad andra tycker.


Selma och Ebba. Tycker det här kortet är så fint. Det är taget på Ebbas dop för 3 år sedan.

Efter beskedet om Selmas bortgång igår kväll låg vi i sängen och det kändes tomt. Det gick kanske en halvtimme, sen ringde mamma och fyllde en liten bit av detta tomrum. Min barndomsvän, vår "lilla" Emelie hade precis satt en liten flicka till världen. Sorgen lättade och blandades upp av lyckan jag känner för hennes och Joels skull. Tänk vad härligt att livet fortsätter på det sättet.

//Bilden lånad från Emelies blogg: (hoppas det varOK)//

Denna mage är ett minne blott.... och bara en dag över tiden du gått!!!

R.I.P Selma

Nu måste jag till jobbet!!

Sol Jenny