sollivet

Även privat känner jag mig harmonisk just nu. Börjar känna att orken att ta tag i saker börjar komma och när jag ser på framtiden känns det bra. Bara känslan att varje månad få en lön, en riktig lön och underbart. Folk som tar det för givet borde få känna på år som arbetslös... att inte fler arbetslösa går i väggen är konstigt. Det är verkligen psykiskt påfrestande. Men nu är jag på banan... underbart!

Som de flesta föräldrar (antar jag) önskar jag att jag hade haft mer tid till mina barn. Säger inte att jag inte hinner göra saker med dem men just den delen blir man nog aldrig riktig nöjd med. Men även här börjar jag komma till ro genom att försöka ägna extra tid till dem på helgerna, veckodagar blir det ju mest läxor och nattning! Igår tillbringade vi hela dagen på sjön där det var speedweekend. Härlig tillställning med mycket folk. Redan på förmiddagen packade vi kärran full och hakade på den på fyrhjulingen och körde från Lisselhed som rena rama zigenarfamiljen... Jag, Jon, Kalle, Ebba, Mona och Micke och Marcus vid styret. Solen letade sig fram och dagen blev underbar, även om hemfärden kantades av regnstorm. Kvällen avslutade vi med middag, lovely.

Idag tillbringade vi förmiddagen med soffmys innan jag och barnen ryckte upp oss och begav oss ut i det härliga vårvädret. Cyklarna letades fram och det blev en tur ner till mormor. Nu ska vi se till att det blir fler cykelturer så ska nog Ebbas stödhjul snart kunna monteras bort.

Nu soffmys

Sooo long

/Sol Jenny

Vi måste nog alla hitta våra förebilder, var ska vi annars få inspirationen att utvecklas och bli "lite" bättre ifrån. Och om vi slutar strävan att hela tiden bli bättre (självklart på en sund nivå) har vi inte då tappat självinsikten helt. För VEM är perfekt??? Inte jag i alla fall, långt ifrån. Men om vi hela tiden gör vårt bästa, försöker och strävar mot att bli om så bara "lite" bättre... det är då vi kan komma långt.

Jag har många förebilder i mitt liv. Sanningen är nog den att de flesta jag lärt känna på sätt och vis är förebilder, människor som format mig till den jag är, även om en del har tagit större del än andra. Jag har funderat lite på vilka mina förebilder har varit/är genom livet. Här är några.... och det finns så klart fler lika betydelsefulla, i vissa fall kanske ännu större förebilder, men ändå här är några.

KÄRLEK

Kärlek, äkta kärlek på alla sätt och vis. Mormor och Morfar har alltid varit mina förebilder då det gäller kärleken. I dessa människor finna mer kärlek än vad som ryms i hela universum.

MAMMA och SYSTER

Tänk om jag kunde vara lite mer som min mamma som mamma. Jag gör mitt bästa och hoppas mina barn får känna vad jag känner för min mamma ...se bara va bra hon lyckats med mig ;) ha ha. För att inte tala om min syster. Vänner väljer man men en syster får man. Hade jag inte fått min syster till syster hade hon stått högst upp på listan bland de vänner jag valt. Nu har jag sån tur att inte heller hon har något val.... SHE IS STUCK WITH ME. ;)

JORDNÄRA OCH LUGN

Pappa. Han är lugnet. Kan inte komma på många gånger jag sett honom arg. Han säger att han ryter till ibland, men det tror jag inte. Det är nog mer en "Mowgi"-variant i så fall och inte som en "jätte-bamsing till björn" Ser jag någon som kanleva på vad naturen har att ge så ser jag pappa. Han skulle kunna ringa en sen kväll och tala om att han sitter på fjället med sin hund och ska sova under öppen himmel.... det är helt normalt! När jag saknar pappa går jag till skogen, för i naturen finns lugnet som han ger. Han tar aldrig den enkla, bekväma vägen.... varför slå i en spig när man kan tillverka en träplugg och slå ihop två brädbitar med???? Noggrannheten och hjälpsamheten själv!

VÄNSKAP

...Å där ville inte datorn samarbeta längre så jag fick inte till fler bilder :( Så många vänner jag inte hann få med här men istället för att köra "ingen nämd ingen glömd" Tar jag med några men det finns många fler.....

Å vad vore livet utan vänner??? ...så tomt. Tack alla för att ni finns och lärt mig så mycket.

JOBB

Jag har haft många förebilder genom åren då det kommer till jobb, men eftersom jag är där jag är idag konsentrerar jag mig på dagens yrke. Anna och Tom har varit till stor hjälp och inspirerat mig under de här åren, förutom grymma frisörer är de även härliga människor.

När det kommer till ormar är dock JAG "strået vassare" ;)

Nu slår sovklockan så det får räcka med förebilder för denna gång.

Sov gott och tjingeling

/Sol Jenny

*

*

*

*

/Sol Jenny* interest is in the future because I am going to spend the rest of my life ther

´

De där dagar av sol och lata dagar på båten bokstavligen rann bort. Fick endast 1 dag av de 10 underbara dagar jag hoppats på att få sola på båten. Däremot har vi hunnit med en hel del regn. Lyckats åka till södra Sveriges regnperiod medan solen stekte alla här hemma i Orsa. Inte nog med det så förstörde några idioter min båtlycka genom att gå in i vår båt och ta brandsläckaren och spruta ut på Sandheds båthamn, tog fiskehov och laddaren till telefonen. Dessutom hade kapellet rivits sönder på ett ställe.... Inte kul! När vi kom tillbaka från semestern låg en ny brandsläckare i båten och fiskehåven var tillbaka.... ??! Skulle va "kul" att veta vem som gått med dåligt samvete! (och som fortfarande borde ha obehag i magen då de ser vårat trasiga kapell och då de laddar telefonen med vår laddare)

Nu får dom ta och gå i ide tycker jag.....

/Sol jenny

Jag, Jon och barnen for en sväng till Gäsen för att hälsa på Mamma och Lasse. Barnen lekte runt, badade och myste och gjorde sen korv med bröd till lunch. Efter maten gick barnen i förväg ner till sjön för att sen bada. Jag skulle bara gå in och ta en tidning att läsa och ha med mig ner. Både Kalle och Ebba vet att de inte får gå i vattnet utan vuxen och absolut inte utan flytväst, jag är lite av en nojjig då det gäller vatten. Endast någon minut senare går jag ut ur stugan och tittar ner mot sjön. Kalle har sprungit upp för att hämta något men Ebba syns inte till. Jag skriker efter henne medan jag springer mot vattnet med får inget svar. Först när jag kommer närmare hör jag henne svara och gråta. I vattnet sticker endast hennes huvud upp över vattenytan och hon är dyblöt. Jag blir dock ändå lättad och hjälper lugnt henne upp ur vattnet. Hon hostar och gråter men mår bra. Inlindad i en handduk berättar hon hur hon krypit ut på luftmadrassen som delvis låg på bryggan och delvis i vattnet. När hon kom till kanten har madrassen gett vika och resulterat i att hon dök ner i vattnet. Eftersom vi muddrat ur är det ganska djupt och hon nådde inte botten (en vuxen kan nå...). På något vis har hon dock lyckats "simma" upp, och åt rätt håll, så hon ett par meter längre in bottnat. Så liksom Ronja har hon nu aktat sig för att ramla i sjön.... och när hon gjorde det har hon simmat! (PHU...)

´

Jag var väldigt lugn under hela förloppet (utom sekundrarna när jag inte såg henne och kutade ropandes ner till sjön). I natt kom det dock över mig... var riktigt svårt att sova när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Måste låta bli att tänka på det. Jag har alltid haft fobi för barn och vatten... har svårt att tänka mig hur jag någonsin ska kunna låta min barn åka och bada själv, även om det säkert blir annorlunda då de kan simma. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle ta den där tidningen, en handling som tog 30 sekunder ungefär. Kollade Ebba innan jag gick in, men den halvminuten senare var hon borta. Nu har vi i alla fall lärt oss. Både Ebba och Kalle förstår att flytvästen är livsviktig och jag kommer aldrig mer släppa ner dem till vattnet, inte ens för 30 sekunder!

/Sol Jenny

Årets semestertripp lider mot sitt slut.... sitter bak i husbilen med Ebba medan Jon styr kosan hemåt med Kalle som kartläsare. Husbilssemestern har varit en ny, annorlunda, semesterupplevelse och något som både kan hissas... och dissas. Vi påbörjade resan förra söndagen med ett par timmars resa innan vi stannade efter en grusväg för att sova över natten. Dagen efter mötte vi upp mamma och Lasse som vi inte sett på ett par veckor då de varit på Öland.Ett kärt och behövligt möte, inte minst med tanke på den familjesituationen som råder. Min morbrors fru som insjuknat i cancer i slutet av förra året hade blvit sämre och mamma och Lasse var på väg mot Borlänge för att finnas vid hans sida som stöd. 2 dagar hann de vara hos honom innan Maire lugnt somnade in med sina närmaste vid hennes sida. Vi är tacksamma att hon inte behövde lida längre men tomrummet är tungt. Tänker främst på min älskade morbror som förlorat sin fru och min kära kusin som förlorat sin mor. Kommer alltid mnnas Maires otroliga gästfrihet, hennes gästfrihet, hennes middagagar i deras fantastiska trädgård som under hela sommaren står i full blom. Maires konstnärliga talang finns för alltid bevarad i alla de tavlor och andra alster som hon skapat under sin livstid och som pryder många av våra väggar där hemma. Det är tungt att höra sorgen i rösten på min morbror och hennes barn, främst deras gemensamma dotter Heidi. Men livet går vidare och jag hoppas vi kan hjälpa dem att finnas där som stöd för att hjälpa dem gå vidare trots att sorgen är stor... RIP Maire

Efter en natt med mamma och Lasse i Askersund for vi vidare "hem" till Västervik. Det kändes nästan lite som hem att komma dit. Anledningen till det är att svärföräldrarna bodde där i flera år fram till att Kalle var liten och jag och Jon därmed tillbringat en del tid där. Vi parkerade husbilen på kajen och tog en kväll på stan med middag på Harrys. När vi satt där kom helt oväntat mammas kusin Inger och hennes man Jan gående över torget. När ölen druckits ur gick vi tillsammans med dem till slottsruinen innan vi återvände till husbilen.

Nästa morgon hade vi satt klockan på ringning för att tidigt bege oss till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Dagen blev toppen och barnen skuttade runt och träffade alla de underbara karaktärerna i Parken. Karlsson på taket, Emil, madicken, Ronja, Rasmus... Det var så undeerbart att se ögonen glittra hos barnen. Nya Mattisborgen var toppen, så maffig och välgjord. Häftiga effekter som skummaskin som sprutade "snöflingor" över publiken då snön föll, stort vattenfall, dimma när de uderjordiska lockade med sig ronja och inte minst helvetesfallet som uppstod vid blixtnedslaget. Måste även nämna alla duktiga barn som gestaltade karaktärerna i ALLA teatrar runt i parken. Kan varmt rekomendera ett besök för alla med småbarn.

Efter Vimmerby fortsatte vi tillslutmålet på vår semester, Aspö i Karlskronas skärgård. Där var det också slut på det fina vädret... När jag äntligen trodde jag skulle hinna vara ute och få lite sol istället för att springa runt i en nöjespark eller titta ut genom husbilsfönstret så kom regnet... regn regn och mer regn. Hemma njöt alla av medelhavsvärme och klarblå himmel. Bitter?? JA! Räddningen var Jons underbara släkt som var där för att fira Jons fasters man som fyllde 50 år (Maria och Christer). Deras gästfrihet och vänlighet är helt underbar. Hela deras hus fylldes av släktingar och vänner från både Småland, Dalarna, Aspö och Holland (och säkert andra ställen också). Med förfest på torsdagen, fest på fredagen och efterfest på lördagen blev det ändå toppendagar med många skratt, god mat och dryck av alla de slag. Ganska ok att sitta på en altan med utsikt över havet och ha ett glas chamapnge i handen trots att regnet smattrar på taket ;) Mindre trevliga gäster var däremot fästingarna som invaderat ön. När antalet överstigit 10 på en och samma kväll var jag däremot härdad... därefter rycker man bara på axlarna och rycker bort dom som man slår ihjäl myggor hemma.

När det var dags att lämna Aspö för den här gången styrde vi till vår sista anhalt innan hemfärden. Eftersom Jons farfar genomgått en hjärtoperation tidigare i år så orkade han och farmor inte komma med på festen. Vi ville ändå passa på att träffa dom när vi var i södra Sverige och tog därför vägen över Anderstorp hem. Det blev eett kärt möte och en sista natt i husbilen innan vi idag återvände mot Orsa....

Att semestra med Husbil är på många sätt praktiskt, inte minst när man har barn och bara kan stanna till för att fixa lite lunch eller gå på toaletten. När det är dags att sova går det snabbt att ställa upp den och man har allt på plats. Problemet uppstår när man vill ta sig iväg på småturer, som när vi var i Anderstorp och Jon ville titta påä F1 och jag och barnen ville till stranden. Jag hade nämligen ingen lust att ta hela husbilen själv och krångla iväg... då saknade jag en bil! Ska man ligga längre på ett och samma ställe är därför en husvagn att föredra, men man lär sig prioritera och nästa gång är vi ännu bättre förberedda på vad husbilslivet innebär!

Nu hoppas jag bara att sommarvärmen håller i sig några dagr till så även jag får njuta av lite sol... hösten känns skrämande nära och får jag inte mota höstdepritionen med några dagar på sjön kommer det bli tungt.

vARDE SOL!

/Sol Jenn

På väg hem från årets semestertripp satt jag i husbilen och skrev ihop en liten sammanfattning av vår resa. Eftersom jag ej var uppkopplad då kunde jag inte lägga ut texten men här kommer den:

¨

Årets semestertripp lider mot sitt slut.... sitter bak i husbilen med Ebba medan Jon styr kosan hemåt med Kalle som kartläsare. Husbilssemestern har varit en ny, annorlunda, semesterupplevelse och något som både kan hissas... och dissas. Vi påbörjade resan förra söndagen med ett par timmars resa innan vi stannade efter en grusväg för att sova över natten.

´

Dagen efter mötte vi upp mamma och Lasse som vi inte sett på ett par veckor då de varit på Öland.Ett kärt och behövligt möte, inte minst med tanke på den familjesituationen som råder. Min morbrors fru som insjuknat i cancer i slutet av förra året hade blvit sämre och mamma och Lasse var på väg mot Borlänge för att finnas vid hans sida som stöd. 2 dagar hann de vara hos honom innan Maire lugnt somnade in med sina närmaste vid hennes sida. Vi är tacksamma att hon inte behövde lida längre men tomrummet är tungt. Tänker främst på min älskade morbror som förlorat sin fru och min kära kusin som förlorat sin mor. Kommer alltid minnas Maires otroliga gästfrihet, hennes middagagar i deras fantastiska trädgård som under hela sommaren står i full blom. Maires konstnärliga talang finns för alltid bevarad i alla de tavlor och andra alster som hon skapat under sin livstid och som pryder många av våra väggar där hemma. Det är tungt att höra sorgen i rösten på min morbror och hennes barn, främst deras gemensamma dotter Heidi. Men livet går vidare och jag hoppas vi kan hjälpa dem att finnas där som stöd för att hjälpa dem gå vidare trots att sorgen är stor... RIP Maire

´

Efter en natt med mamma och Lasse i Askersund for vi vidare "hem" till Västervik. Det kändes nästan lite som hem att komma dit. Anledningen till det är att svärföräldrarna bodde där i flera år fram till att Kalle var liten och jag och Jon därmed tillbringat en del tid där. Vi parkerade husbilen på kajen och tog en kväll på stan med middag på Harrys. När vi satt där kom helt oväntat mammas kusin Inger och hennes man Jan gående över torget. När ölen druckits ur gick vi tillsammans med dem till slottsruinen innan vi återvände till husbilen.

´

Nästa morgon hade vi satt klockan på ringning för att tidigt bege oss till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Dagen blev toppen och barnen skuttade runt och träffade alla de underbara karaktärerna i Parken. Karlsson på taket, Emil, madicken, Ronja, Rasmus... Det var så undeerbart att se ögonen glittra hos barnen. Nya Mattisborgen var toppen, så maffig och välgjord. Häftiga effekter som skummaskin som sprutade "snöflingor" över publiken då snön föll, stort vattenfall, dimma när de uderjordiska lockade med sig ronja och inte minst helvetesfallet som uppstod vid blixtnedslaget. Måste även nämna alla duktiga barn som gestaltade karaktärerna i ALLA teatrar runt i parken. Kan varmt rekomendera ett besök för alla med småbarn.

´

Efter Vimmerby fortsatte vi tillslutmålet på vår semester, Aspö i Karlskronas skärgård. Där var det också slut på det fina vädret... När jag äntligen trodde jag skulle hinna vara ute och få lite sol istället för att springa runt i en nöjespark eller titta ut genom husbilsfönstret så kom regnet... regn regn och mer regn. Hemma njöt alla av medelhavsvärme och klarblå himmel. Bitter?? JA! Räddningen var Jons underbara släkt som var där för att fira Jons fasters man som fyllde 50 år (Maria och Christer). Deras gästfrihet och vänlighet är helt underbar. Hela deras hus fylldes av släktingar och vänner från både Småland, Dalarna, Aspö och Holland (och säkert andra ställen också). Med förfest på torsdagen, fest på fredagen och efterfest på lördagen blev det ändå toppendagar med många skratt, god mat och dryck av alla de slag. Ganska ok att sitta på en altan med utsikt över havet och ha ett glas chamapnge i handen trots att regnet smattrar på taket ;) Mindre trevliga gäster var däremot fästingarna som invaderat ön. När antalet överstigit 10 på en och samma kväll var jag däremot härdad... därefter rycker man bara på axlarna och rycker bort dom som man slår ihjäl myggor hemma.

´

När det var dags att lämna Aspö för den här gången styrde vi till vår sista anhalt innan hemfärden. Eftersom Jons farfar genomgått en hjärtoperation tidigare i år så orkade han och farmor inte komma med på festen. Vi ville ändå passa på att träffa dom när vi var i södra Sverige och tog därför vägen över Anderstorp hem. Det blev eett kärt möte och en sista natt i husbilen innan vi idag återvände mot Orsa....

´

Att semestra med Husbil är på många sätt praktiskt, inte minst när man har barn och bara kan stanna till för att fixa lite lunch eller gå på toaletten. När det är dags att sova går det snabbt att ställa upp den och man har allt på plats. Problemet uppstår när man vill ta sig iväg på småturer, som när vi var i Anderstorp och Jon ville titta påä F1 och jag och barnen ville till stranden. Jag hade nämligen ingen lust att ta hela husbilen själv och krångla iväg... då saknade jag en bil! Ska man ligga längre på ett och samma ställe är därför en husvagn att föredra, men man lär sig prioritera och nästa gång är vi ännu bättre förberedda på vad husbilslivet innebär!

´

Nu hoppas jag bara att sommarvärmen håller i sig några dagr till så även jag får njuta av lite sol... hösten känns skrämande nära och får jag inte mota höstdepritionen med några dagar på sjön kommer det bli tungt.

vARDE SOL!

/Sol Jenny

'

Det finns så många minnen. Har skrivit några rader till minne av Busy på Annas blogg:

"första minnet av Busy var när jag fick bära runt den lilla valpen i Mora under vasaloppet. Busy kröp in innanför min dunjacka och somnade med huvudet inne i ärmen... lite kontrast till några år senare när jag med stor gravidmage satt på en stol och busy fortfarande trodde hon var en liten valp och skuttade upp i mitt knä i tron att hon skulle få plats, dunk ner i golvet blev det. Vi kommer sakna dig gumman (ja tårarna rinner nu...) Men i himlen väntar många kompisar på dig... hälsa Musse från oss och ta en titt om du ser vår Elin, hon skuttar säkert runt och jagar möss under något härbre..."

'

Det kommer bli tomt, inte minst på jobbet, busy var ju liksom även en underbar arbetskamrat.

Sov gott lilla gumman

Busy och Kalle firar jul i Stackmora.

/Sol Jenny

Ofta gnäller jag över småsaker som jag önskar vore annorlunda i livet. Önskar jag hade mer pengar och jobbade mindre. Önskar att jag kunde resa oftare och spendera mer tid med barnen. Önskar att jag slapp städa och tvätta men att huset alltid var nystädat. Saker som i det stora hela är så små....

'

Idag söndag har jag haft en superdag. Vaknade ganska tidigt i morse och smög mig ner medan resten av familjen njöt av deras skönhetssömn. Jag hade fått en idé för vår semestertripp! Jag sökte mig in på Geocaching och gjorde ett konto. När sen Jon vaknade visade jag honom och hade enkelt övertalat honom för att vi skulle testa på denna "lek" redan idag för att se om det var kul och fungerade!

'

För er som inte vet vad geocaching är kan jag tala om att det en en modern form av "gömma nyckel" ...fast med hela världen som lekplats och med otaliga "nycklar" att hitta. På hemsidan får man kordinater som man sedan knappar in på en GPS (vi använde mobiltelefonen som GPS). Man tar sig till platsen som tar en EXAKT till den kvadratmetern där "skatten" finns. Det man letar efter är en liten ask, burk, typ filmrulleburk, små askar, rör... innehållet är loggbok/lapp där man antecknar sitt namn och datum. Är det en större burk kan det finnas små skatter man får ta om man lämnar något annat i pant för kommande skattletare (tex sudd, nyckelringar mm)

'

Jag har blivit som barn på nytt. Jag känner hur spänningen som fanns när man var liten och lekte "röda vita rosen" börjar bubbla inom mig och vi springer nästan omkull varandra för att hitta "skatten" först. Vi tänkte åka och leta efter EN, bara för att se om det fungerade. När den var funnen tittade vi på varandra, utan ett ord tittade Jon på telefonen, tittade tillbaka på mig och säger: "det finns en till bara ett par hundra meter härifrån". Vi fick klura rejält på nr2 men när den var hittad blev det nr 3 sen nr 4 och 5. Tänk att dessa skatter har funnits därute så länge och bara väntat på oss... i åratal! Det bästa av allt är att hela familjen har blivit fängslad av denna underbara äventyrslek och vill bara ha mer och mer. Kalle ville att vi genast skulle gå in på datorn och se var det fanns fler skatter.

'

Vårt största semesterbekymmer för ett par dagar sedan var vart vi skulle åka på semester. Nu spelar det ingen roll längre.... vi vet VAD vi ska göra och det finns över hela världen :)

Sol Jenny

'

Även om måndagens tomtebesök varit höjdpunkten så har även resten av veckan bestått i härligt umgänge med barnen. Vi har (eller i alla fall barnen har) badat, lekt med kusiner och kompisar, vi har varit iväg på kvällsfiske hela familjen och bara njutit... Hoppas på fortsatt någon så när fint väder så vi även resten av veckan kan bjuda på några utflykter.

Sol Jenny

Jag måste ju bara berätta om våran släkthelg i Ånn. För 2 veckor sedan packade alla syskon (4 stycken med familjer, dvs 8 vuxna och 9 barn) och våra föräldrarihop vårt pick och pack och drog norrut. Målet var Ånn där Lasse och Ulla bor. På plats var även deras underbara döttrar Sanna och Lina somt Linas gulliga son Nemo. Nemo är för övreig den enda jag vet som bär det namnet förutom min egen son :) Mitt bland de Jämtländska fjällen spenderade vi några härliga dagar tillsammans. Det fiskades öringar, gräddades kolbullar, vandrades i fjällen, besöktes sagolika platser, spelades och sjöngs... helt underbart. Bilderna får tala...

Mamma: Pappa:

Barn:

*

Måste bara avsluta inlägget med denna underbara bild på min gofis <3

/sol Jenny

Nu var det avklarat för den här gången! ...barnkalas! Måste erkänna att det inte hör till mina favoritsysslor att anordna dessa tillställningar, men samtidigt vet jag hur mycket det betyder för barnen så vad gör man inte. När de blir äldre går det säkert att muta dem med biokväll eller shoppingrunda, men fyller man 5 år så är det väl kalas man ska ha. Att man sen får sån fantastisk hjälp av de andra föräldrarna är ju så värmande för hjärtat. Vilket team :) Tack vare dem så är jag ändå inte helt slut efter de 2 timmarna 10 barn sprang runt här och lekte.

Även om vi bortser från barnkalaset så har det varit en hektisk vecka och helg. Fredagen tänker jag inte ens berätta om då allt, och då menar jag ALLT, gick emot mig. Nej den dagen glömmer jag helst, även om sviterna efter den måste redas ut nu till veckan... BLÄ, gruvar mig! Lördagsförmiddagen gick däremot bättre. Då hade jag och Emma varsin tjej som skulle fixas till årets skolbal. Roligt att göra något annat... det är ju inte varje dag man gör långhårsuppsättningar på jobbet!

Annars har jag tänkt ganska mycket på Ralph den här helgen. Konstigt att man kan sakna en människa så mycket när han gått bort fast man inte träffat honom på så många år. Men det är väl det att även om man inte träffades fysiskt så visste man att han fanns där. Jag visste att han tänkte på mig ibland liksom jag tänker på honom och ibland skickade vi små hälsningar till varandra. Det är svårt att släppa taget på människor som betytt mycket för en, och han var en sån. Anledning til att tänkarna kommit i helgen är att dom påanonserat på hans FB-sida att de ska ha en minnesdag för honom på vår fallskärmsklubb. Jag skulle så gärna vilja åka dit, men att få pengar till en USA-resa innan 18 juni är liksom inte att tänka på. Det fanns också en länk till en minnessida för Ralph där de har skrivit följande om honom:

"NICHOLS, RALPH TROY
OCALA - Ralph Troy Nichols passed away in his home March 29, 2011. He was born in Ocala, Florida December 5, 1969. He owned R2 Boats in Ocala, where he worked with his father Leon Nichols, for over 20 years. He was also a professional skydiving instructor. 
Ralph, or Troy, as those from childhood still called him, will always be remembered for his exceptional loyalty as a friend. Making others laugh gave him great joy. He loved taking care of people and always placed the needs of others before his own. He was incredibly skilled and could repair almost anything. He was proud of the time he spent working in Iraq as a contractor in 2004-2005. The skydiving community admired "Ralphie" for his skill, dedication, and generosity. He completed over eight thousand jumps and had reached the level of tandem master. Ralph felt at home in "wallowing" in the islands with his friends, barefoot, eating cracked conch. "Magnus" respected the power of "Mother Ocean" and always felt connected to the sea. "Maybe he was a pirate, 200 years too late?"
He was preceded in death by his father Leon, affectionately called Pappy, who lost his battle with cancer in January, 2011. His mother lives in Ocala and his sister lives in Atlanta. He is survived by his family, which to him included all of the friends who were part of his life. 
In lieu of flowers, please make donations to either Feral Felines in Chokoloskee, Florida at PO Box 564, Chokoloskee, FL 34138 or Shy Wolf Sanctuary at 1161 27th St. SW, Naples, FL 34117"

<3

Nu ska jag dock ta mig i kragen.

puss till er där ute!

/Sol Jenny

Jobbiga och svåra förvärkar vet jag inte ens vad det är, men den här gången förstod jag ändå att något var på G när det började knöla. Framåt slutet av dagen tyckte jag det var dags att åka mot Mora. Kalle lämnades hos syrran och vi tog en sväng förbi MC donalds så Jon skulle få mat. Där, i drive-through-kön, Började det trycka på... mina förlossningar har ju gått fort. Inne på BB var jag redan helt öppen, men när krystvärkarna kom igång tog det stopp. Sugklocka sattes på Ebba och det visade sig att allt gått så fort att hon inte hunnit vända sig varpå klockan satt i pannan ;) ...detta förklarar även varför det tog "stopp". positionen hon låg, med pannan först istället för bakhuvudet, gjorde henne "större". Ut kom hon i alla fall och jag fick min lilla prinsessa upp på bröstet kl. 18.54.

Det är verkligen sjukt att se hur stor hon blivit. Tiden bara rusar förbi. Min prinsessa blir bara finare och finare för var år som går. Det kan nog bli riktigt jobbigt för en orolig liten mamma när tonåren närmar sig och mammas prinsessa förvandlas till partyprinsessa! Huva!

1år 2år 3år 4år

<3

//Sol Jenny

I ett inlägg på facebook (som är ett svar på en kommentar där någon sagt något snällt om honom) beskriver han sigsjälv med följande ord: "I will say that I am what I am because of my friends, and how lucky I am to have been fortunate enough to have met some truly incredible people. And have spent some unbelieveable experiences. We are only as good as the people that love and support us." Ord som är så sanna men också visar hur ödmjuk och omtänksam han är. Tänk om fler var som han...  När jag har skrivit till honom efter att jag återvänt till Sverige har han alltid svarat med ord som fått mig att må bra.... fy vad jag saknar det. Har dock några av våra "samtal" sparade, rader som jag läser ibland.

Utflykten avslutades med ett stopp på flygfältet där ett gäng modellflygare att samlats. Jag trivs på flygfältet. Där kan jag stå och titta upp i luften och drömma mig tillbaka till en tid, i en anna del av mitt liv, då jag svävade fritt däruppe bland molnen....

Im freee.... free falling!

//Sol Jenny