sollivet

Idag har jag och Ebba följt med Kalles förskoleklass på utflykt till en bondgård här i Hansjö. Bonden tog emot oss på gården och berättade om arbetet med djuren, hur mycket mjölk varje ko producerade, vad djuren användes till, vad man tillverkade av mjölken osv. Jag blev snabbt imponerad av "bondfamiljens" kärvänliga bemötande och engagemanget kring vårat besök. När barnen fått lite information fick vi besöka ladugården med alla kossor, både fullvuxna kvigor och små kalvar... såååå söta! De barnen som ville fick till och med prova på att mjölka :) Efter rundturen hade bonden gjort en tipspromenad med frågor om korna, snacka om att lägga ner energi för barnen. Både Kalle och Ebba var saliga över förmiddagens upplevelse och fast det var kallt var det endast mamman (dvs jag) som klagade...

  

Efter skoldagen var det dags för Kalle att få sin första vaccinspruta mot svininfluensan. Jag följde självklart med honom, liksom Ebba eftersom hon var hemma. Jag såg att han var nervös men vi pratade lugnt med honom och berättade att det inte var så farligt, vilket Ebba (som redan fått sin) också påpekade. Vi gick in till skolsyster, satte oss på rad i hennes soffa. Ebba, jag och Kalle och sen sjuksystern. Kalle tog av sig tröjan utan att krångla, fortfarande inte med förväntan, men klokt och duktigt. Skolsystern tvättade rent armen visde vart hon skulle sticka, pratade lugnt och pedagogiskt innan hon stack till i armen. Sakta och försiktigt sprutade hon in vaccinet. Jag kände hur Kalles arm spändes och han ryckte till lite, men han sa inte ett ljud.... inte något, inte ens en andning. Andas....
 "oj" sa systern, han svimmar nog av....
Öh... jaha tänkte jag och vi fick lägga honom ner försiktigt. Stackarn krampade lite lätt men piggnade snabbt på sig, tittade förvånat på mig... sen log han och ville gärna upp på benen igen. Efter 10 minuter fick vi lämna väntrummet och Kalle skuttade iväg med ett glatt "hej då", till skolsysterns stora glädje.

Han är visel den pojken. Han var så rädd att han svimmade, men så förståndig att han förstod att det var ok. Många barn skulle nog ha vägrat prata med den "elaka systern", men Kalle protesterade inte ens när jag berättade att han skulle få en till om några veckor. Hoppas det går lite bättre då... för hans skull.

Sol Jenny