sollivet

Ibland flyter livet på, man har vind iseglena, nerförsbacke och livet leker.... och ibland gör det det INTE.

Att jag i fredags äntligen lyckats ta mig hem till underbara Sverige efter att ha varit strandsatt i Australien 5 dagar för länge har väl ingen av mina läsare missat. Härligt med extra semester tycker nog många, och jag kan inte påstå att vi inte har haft det bra, men ovissheten kring när och nästan om vi skulle ta oss hem hängde som ett ilsket åskmoln över oss hela tiden. När vi dessutom fick höra att det inte fanns några nya biljetter förren några dagar in i maj om vårt andra flyg också blev inställt, fick det att knyta sig i magen. Vi lyckades dock njuta och göra det bästa möjliga av våra extradagar. När vi sedan landade på arlanda var det med stor lättnad och efter att återförenats med barn och sambo kändes tillvaron helt underbar.

Lyckan att vara hemma är fortfarande kvar, men säg den lycka som varar.... Väl hemma får jag höra att Eriks farmor dött, hon var gammal och hade levt klart men det är ändå tråkigt när anhöriga drabbas av sorgen. Har även fått några andra sorgliga besked som jag önskar ordnar sig på bästa möjliga sätt. Så långt var det dock ganska ok om jag ser det rent egoistisk... jag var hemma och allt kändes änd bra. Så igår pptäckte Jon att källaren åter fyllts med vatten, och senare upptäckte han en vattenläcka i det inkommande vattnet. Jag som redan vänt och vridit på ekonomin efter de extra dagarna borta och börjat räkna på en stram ekonomi för att kunna betala tillbaka de pengar jag lånat såg nu hur fler och fler tusenlappar fick vingar och försvann. Lyckan var dock när vattenföreningen visade sig stå för kostnaderna och nu är det bara att hoppas på att det blir bra efter lagningen. staketet och häcken på baksidan kommer dock att ryka.

Men även om pengar förgyller tillvaron är de värdelösa utan kärlek... vilket var dagens stora läxa. När jag var till Sandhed en sväng ringer Jon och beodrar mig hem. Våran lilla Musse hade blivit påkörd och dött, medan barnen lekte ute på gården. Musse var barnens lilla älskling, en underbar katt som barnen fick till jul. Musse lät barnen göra vad som hellst, han låg alltid hos oss i sängen och hälsade oss välkomna hem som en hund. Ebba har tagit det ganska bra, även om hon påtalat att hon är ledsen. "Det var en tråkig dag idag när Musse dött". Kalle däremot har drabbats av stor sorg. Han skrek med hela kroppen, sträckte armarna mot mig när jag kom och grät som det lilla barn han faktiskt är. Han utstråla nästan panikångest. När han skulle somna kom gråtattakerna igen och han grät hejdlöst efter Musse. Det skär verkligen i ett modershjärta att se sitt barn så förtvivlat, samtidigt som både jag och Jon verkligen också sörjer vår lilla katt. Ingen kommer va som Musse, vi saknar dig missen.

<3 MUSSE R.I.P. <3

Sol Jenny