sollivet

Hur kommer det sig att det alltid blir så här för mig??? Jag hamnar alltför ofta i situationer där jag ska göra saker som jag "vet" (alltså tror) jag ALDRIG skulle klara.... och så svarar jag ändå -JAVISST!!! när någon ber mig göra just detta, som jag "VET" att jag inte klarar. Sen är jag för FEG för att ändra mig och krypa till korset och säga... "Du jag fixar inte det här!" eller "jag ångrade mig" eller ja vad som hellst....

Jag ska förklara med några exempel:

1. Au Pair "tabben": Fröken Jenny gick ut skolan med knappt godkänd i allmän eng. När så mamma frågade om jag inte skulle söka som au pair tänkte jag att jag i alla fall kunde skicka eín ansökan... man behövde inte åka bara för att man åkte till S-holm och lyssnade vad de hade att säga. Men där var det kört. Ett par månader senare satt man på planet på väg över Atlanten och visste inte ens vad mailbox var (nej jag fattade inte vad min värdmamma menade när hon frågade om jag tagit in posten). 13 månader gick dock innan jag återvände... något bättre på det "okända" språket.

2. Fallskärms(mar)drömmen: Har alltid haft en dröm att någongång göra ett tandemhopp (fallskärm) men inget jag direkt trodde skulle ske... Så befann jag mig i USA. Träffade Tess (en annan au Pair), och hennes första komentar var "Hej jag heter Tess kan du tänka dig att hoppa fallskärm???" Behöver jag tala om vad jag svarade??? Ett par veckor senare stod jag där under vingen på ett litet cessna och skulle kasta mig ut i luften..... ENSAM. Året gick och Jenny gjorde 50 fallskärmshopp....

3. föredragsskolkaren...: Det var inte bara engelska som var min dåliga sida i skolan. Att hålla föredrag kunde förstöra mitt liv flera veckor i förväg... huvudvärk och magont!!! Så fick jag erbjudande om en gratisresa till Sri Lanka om jag därefter for runt i skolor och berättade om tredje världen. Hur kan man tacka NEJ. Glömde nog en liten detalj... en hake med resan... Hur som haver iväg kom jag och föredrag höll jag. 65 stycken för att vara exakt!!! Nu har jag inga problem att prata inför folk längre.... (om det är bra eller dåligt lämnar jag till andra att avgöra)

4. Journalisten... som inte ens kan stava till sitt namn: Jodå fick ett erbjudande att sommarjobba på Dalarnas tidningar. tackade ja, åkte hem till mamma och berättade... glad så klart. Mamma sa "men jenny kan du skriva artiklar???" "Vet inte" sa jag.... Typiskt mig. Det hade inte jag tänkt på. Men repotage blev det, och komma tillbaka flera år fick jag.

... Så är det. Och nu sitter jag här igen... OCH GÖR EN HEMSIDA!!! För 2 månader visste jag inte ens att det fanns något som hette HTML koder.... Visst kanske jag överdrev nu. Jag ska fylla på en hemsida med text bilder mm. Men ändå!!! Känner mig bara sååååå bortkommen när jag letar, söker och frågar mig fram för att få allt att stämma. Tur att det finns internet, där hittar man mycket!!! Och det är ju alltid roligt att lära sig något nytt. Det har ju ordnat sig så många gånger förr, så det gör det nu också... Eller som jag själv brukar säga: "DET FIXAR SIG"