Det viktigaste är inte att vinna... så länge man är BÄST!

Jag är en Facebooknörd! jag erkänner det här och nu, JAG ÄR EN FACEBOOKNÖRD! ...men nu är det inget fel med det. Jag hävdar fortfarande att det är ett ypperligt sätt att umgås med vänner runt om i världen och jag tycker inte jag låter facebookmötena vara något jag använder mig utav istället för att träffa mina vänner. Nej FB är och förblir ett komplement (för övrigt ett ypperligt sätt att umgås på nu i magsjuketider)
*
Liten av "droppen" kom dock idag när jag begav mig till berget för att dra mig runt elljusspåret. Skidorna var helt OK, inget fantastiskt glid men bra fäste (kör på tejp från förra året). Att staka sig fram där i spåret och bara höra raspandet från skidorna, knorrandet i snön när man sätter i stavarna och sitt eget plågade chippande efter luft gör mig otroligt uttråkad. Tankarna börjar snurra i skallen och vet ni vad jag inte kan sluta tänka på????? Jo hur jag med så få ord som möjligt ska lyckas beskriva denna dumdristiga nära-döden-upplevelsen med så få ord som möjligt på min FB-status när (om) jag kommer hem! Det här åkte jag och funderade på i 5-6 km.... men jag kom inte fram till något bra.
*
Efter de där 5-6 km, närmare bestämt när jag påbörjat bestigningen av den långa uppförsbacke på andra varvet, väcktes jag dock från min statusfundering. Då, där mitt ute i skogen tyckte jag mig höra min forna tränare (Bo "Finken" ) så och ropa: "HELA VÄGEN UPP; ÄNDA ÖVER KRÖNET". Dame it vad jag blir skogstokig av de där idioterna som själva bara står där och skriker medan en annan ska köra livet ur sig... men JA det hjälper! Ni som sett mig med boxhandskar vet vad jag pratar om (Anna). Jag inser mer och mer för varje år som går vilken tävlingsmänniska jag är, och det blir bara värre och värre också är jag rädd. Det är nog därför jag har så svårt att ta mig för med träningen, jag har liksom inget "ta det lugnt"... då är det meningslöst (fast det inte är det). Jag försöker dock att bara tävla mot mig själv (jag lovar, det räcker). Och tävlar mot migsjälv, det gör jag jämt. Andra varvet fick lov att gå fortare än första varvet. När jag pluggade i Falun hade jag full koll på mellantider och sluttiden till Skolan (vissa dagar gick bilen snabbare än andra), Ibland tittar jag på klockan för att se hur lång tid det tar att slå ut kassan. När jag ska städa men inte alls har lust brukar jag bestämma mig för att plocka bort t ex 50 saker, men oftast måste jag "slå migsjälv" genom att i alla fall plocka bort 54 saker. Det tog 30 minuter att skotta av all snö från husvagnstaket idag (jag kom på migsjälv att kolla klockan innan jag började) och då hade jag inte ens en tid att tävla mot, det skulle bara gå så fort som möjligt.
*
Tillbaka till "Finken". Man kan ju fundera på varför det var just Finken som dök upp i mitt huvud där mitt ute i skogen. Mer naturligt hade varit Lars Nyström, eftersom det var HAN som tränade mig under min Orsa sk
tid, tiden när jag nötte elljusspåret på Berget. Finken var min tränare i Mora. Han var den som skrek på mig i
Hemusbackarna. Jag har dock en teori om varför. Finken jobbade som ambulansförare... det var han
jag behövde,
jag var nära att DÖ. Han stod och ropade på mig och jag tänkte, tar jag mig böra över det där J----a krönet får jag andningshjälp sen. Hans kolleger står och väntar på mig. Jag kunde till och med se hur syrenerna fladdrade framför ögongen på mig. Men när jag kom till toppen fanns ingen där... inte ens vid bilen väntade någon på mig.
*
Men vet ni vad???? andra varvet gick fortare än första! ...kanske tack vare finken? NEJ, det var tack vare MIG ;)
*
Sol Jenny

kärlekstur!

Idag har det varit hemstudier på skolan eftersom lärarna tillbringat dagen i Stockholm, däribland även Anna, varför jag tillbringat dagen hemma. Men helt onyttig har jag inte varit. Jag har vikt och stoppat undan mer än 2 överfulla IKEA-säckar med kläder, dessutom tvättat. Jag har städat, plockat och haft maten färdig på borden när Jon kom hem från jobbet. Kanske en normal dag för många, men jag är ju inte sån... ;)

Efter maten slängde jag ur mig att jag gärna hade tagit en skidtur.
- Då vill jag följa med!!! säger Jon.
Det var bara att ringa mamma, som gärna tog barnen. Tillsammans åke vi upp till Berget. Tillsammans satte vi på oss skidorna. Tillsammans stakade vi iväg. Efter 150 meter stannade vi och Jon vallade om. Jag åkte en bit och vände under tiden. Sen möttes vi igen och fortsatte tillsammans... en bit tills Jons bindning gick sönder. Jag tog 3,4 km spåret medn Jon fick svänga av lite tidigare. När jag åkt runt stod min lilla prisn där och väntade på mig och vi fortsatte sista biten tillsammans...

Nu tror ni kanske jag skriver det här med humor och ironi, men så är det inte riktigt. Det var så underbart att få åka iväg och träna (om en för en kort kort vända) tillsammans. Det var otrolgt tungt. Glidet var obefintligt och halva varvet åkte jag själv. Vinden blåste i öronen så jag fick öronvärk. Ändå tog jag mig runt med glädje i hjärtat. Jag känner mig nästan nykär :)

Idrott är banne mig kärlek när man utför det tillsammans. Se bara på de coola killarna i hockeylaget. De skulle aldrig ställa sig och kramas hemma i vardagsrummet, men efter 15 minuters spel slänger de sig över varandra när någon i laget slår in pucken. Det kändes lite så när vi svischade fram i skogen tillsammans... eller i alla fall i samma skog. Ser fram emot nästa pass... TILLSAMMANS ;)

 


Sol Jenny


-Solen!! *applåd*

Efter en halvkass natt, med barn som fortfarande brottades med sviter från magsjukan, vaknade jag upp till en strålande dag. Jag blir så påverkad av solbristen. Den här tiden på året är riktigt blä även om solen kommer fram på dagarna, men nu när den varit helt osynlig har det varit värre än någonsin. Att se till att nyttja de få timmar den ändå visar sig kändes därmed som ett måste. Eftersom barn och karl låg nerbäddade i soffan och mös, såg jag till att få på mig träningskläderna och gav mig ut på en löparvända. Åh herre gud va skönt det var. När jag sedan kommit ner till campingen var det så vackert att jag hade önskat att jag haft fikakorgen med mig. Fast det är klart, det hade ju blivit lite ensamt att sitta där helt själv. Jag stannade ändå till och bara andades in härligheten. Snacka om meditation.

...men det var träning jag var ute på så det var bara att springa vidare.

Efter dusch och mat tog jag och Ebba en tur till Lisselhed för att se hur det gick för Mona och Micke på tomten. Det har ju liksom blivit ett hus nu och "skelettet" innomhus börjar komma på plats så man kan urskilja rummen.

Därefter tog vi ett mysstopp hos Anna för att gosa till kattungarna... Jag tror jag tar allihopa. Eller varför inte 2 i alla fall. Nej stopp nu Jenny. Det är fullt upp att klappa Jon medhårs för att få hem en. Vi, jag och barnen, har i alla fall våran "favvo".



Ska avsluta detta blogginlägg med att visa resultatet av mina "gröna fingarar" ;) Se va fint orkidéerna blommar. Enda blommorna jag verkar riktigt klara av, kanske just för att jag är så kass på att vattna. Mig gör det dock inte så mycket för jag ÄLSKAR orkidéer! På den högra bilden kan ni till och med se att det börjar komma blad på en av stjälkarna. Någon som vet hur det kommer sig eller vad man ska göra med det????? hade hoppats att man kunde få en babyplanta av den...?!!! :)


Sol Jenny


RSS 2.0