Ebba skrämmer livet ur föräldrar, och halva släkten!
Jag hade sett fram emot att skriva ett blogginlägg i går om familjens härliga svamputflykt i söndags. Men så igår (måndag) morse var Ebba helt slut. Alltså sjuk, dålig, otroligt hängig. Hon orkade knappt prata, vilket INTE är likt henne. Jag trodde först hon hade åkt på magsjuka och att hon mådde dåligt, varför jag förväntade mig att hon skulle börja kräkas... men inget hände. Ingen feber heller. Hon somnade på min axel, somnade vid frukosten, hon orkade inte vara vaken. Jag blev, för första gången, riktigt orolig för henne och ringde hem Jon. Kalle skjutsades till farmor och vi begav oss till akuten. Ebba bara satt i mitt knä och hängde. Ändå fick vi först en uppmaning att i första hand kontakta vårdcentralen och BVC, va sjutton är akuten bara till för gamlingar med hjärtattaker eller????? Ringa vårdcentralen...HALLÅ det är en telefonsvarare där man får lämna ett meddelande och så ringer de upp...
"Hej jag ringer för att min dotter på 2 år är näst intill okontaktbar, kan ni ringa upp mig. helst idag" Fast det skulle ju inte fungera för det finns inget PIP utan bara en uppmaning att knappa in telefonnumret. Nej jag vågade inte vänta. Dessutom vet jag vad de säger när man blir uppringd: "avvakta och om hon inte blir bättre får du kontakta oss igen". Jag har bestämt mig för att ALDRIG avvakta igen. Dom får gärna prata om mig, den hysteriska mamman, i fikarummet. Men jag väntar inte. Ringer jag och vill komma in har jag ju redan gjort bedömningen att jag inte vill avvakta mer. Sist jag skulle avvakta hade Ebba lunginflammation och vi blev liggande i falun. Den gången vägrade man ta emot oss på akuten, fast jag berättade att Ebba, då under 1,5 år, hade haft 40,9 i feber innan hon fick alvedon. En snabbsänka, hur svårt kan det vara.
Hur som haver. Vi fick prata med en sköterska och efter några minuter började hon titta på Ebba och konstaterade att hon faktiskt såg hängig ut ändå... Jag och Jon gav varandra minen typ "ja, var det inte det vi sa. Är det inte därför vi är här???" Hon vände snabbt och sa att hon skulle hämta läkaren, som plötsligt kunde vara där på 1 minut. Efter en helgenomgång hittades dock inga fel. Det återstod bara ett urinprov. I väntan på det piggnade Ebba plötsligt till, som att trycka på en knapp! Glad och pigg. :)
Vi kunde återvända hem, lugna, men med en remiss till Falun så vi kunde sticka raka vägen dit ifall hon blev sämra igen. Hon blev inte sämre utan har varit glada Ebba sedan dess. Visst hade jag bara avvaktat (som sjukvården verkar vilja att man alltid ska) hade det gått bra, den här gången. Men i mitt bakhuvud fanns oron att Ebba hade fått i sig någon giftig svamp dagen innan när vi var i skogen. Hon stoppar ju ALLT i munnen. Fast man håller koll på henne vet man ju inte om det kan ha varit ett oövervakat ögonblick...
Nej jag är glad att jag stod på mig... och det tänker jag fortsätta med.
Svamp i maten det är gott
bara man de rätta sortera fått
Så när du skogens svampar fattar
se till att du känner igen dess hattar
Annars lovar jag att du bättre mått.
Sol
"Hej jag ringer för att min dotter på 2 år är näst intill okontaktbar, kan ni ringa upp mig. helst idag" Fast det skulle ju inte fungera för det finns inget PIP utan bara en uppmaning att knappa in telefonnumret. Nej jag vågade inte vänta. Dessutom vet jag vad de säger när man blir uppringd: "avvakta och om hon inte blir bättre får du kontakta oss igen". Jag har bestämt mig för att ALDRIG avvakta igen. Dom får gärna prata om mig, den hysteriska mamman, i fikarummet. Men jag väntar inte. Ringer jag och vill komma in har jag ju redan gjort bedömningen att jag inte vill avvakta mer. Sist jag skulle avvakta hade Ebba lunginflammation och vi blev liggande i falun. Den gången vägrade man ta emot oss på akuten, fast jag berättade att Ebba, då under 1,5 år, hade haft 40,9 i feber innan hon fick alvedon. En snabbsänka, hur svårt kan det vara.
Hur som haver. Vi fick prata med en sköterska och efter några minuter började hon titta på Ebba och konstaterade att hon faktiskt såg hängig ut ändå... Jag och Jon gav varandra minen typ "ja, var det inte det vi sa. Är det inte därför vi är här???" Hon vände snabbt och sa att hon skulle hämta läkaren, som plötsligt kunde vara där på 1 minut. Efter en helgenomgång hittades dock inga fel. Det återstod bara ett urinprov. I väntan på det piggnade Ebba plötsligt till, som att trycka på en knapp! Glad och pigg. :)
Vi kunde återvända hem, lugna, men med en remiss till Falun så vi kunde sticka raka vägen dit ifall hon blev sämra igen. Hon blev inte sämre utan har varit glada Ebba sedan dess. Visst hade jag bara avvaktat (som sjukvården verkar vilja att man alltid ska) hade det gått bra, den här gången. Men i mitt bakhuvud fanns oron att Ebba hade fått i sig någon giftig svamp dagen innan när vi var i skogen. Hon stoppar ju ALLT i munnen. Fast man håller koll på henne vet man ju inte om det kan ha varit ett oövervakat ögonblick...
Nej jag är glad att jag stod på mig... och det tänker jag fortsätta med.
Svamp i maten det är gott
bara man de rätta sortera fått
Så när du skogens svampar fattar
se till att du känner igen dess hattar
Annars lovar jag att du bättre mått.
Sol
Kommentarer
Trackback
