sollivet

Tillbaka till bloggen :) Hann inte skriva igår, eller orkade helt enkelt inte. Jobbade först, stängde 17.00. Åkte hem, åt, gosade till barnen och vidare på träning 18.30-19.30. Hem tittade på Idol, oskyldigt dömd och sedan somnade jag till ett inspelat Efterlyst. En bra dag, men fullt upp.

I förrgår var det värre. Ingen bra dag. Massakern i Finland var ju så fruktansvärd. Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på det. Ska man våga lämna sina barn på dagis, i skolan eller ens ut på gården??? Har liksom tappat den där tryggheten man ofta har med tanken "Det händer inte mig". Jag vet inte varför, men det sista halvåret har jag tappat mer och mer av den känslan och ibland tror jag den känslan är bra att ha. Nu kommer jag säkert få en massa kommentarer att jag ska sluta oroa mig, det händer inte i lilla Orsa. Nähä... senast för ett par veckor sen sprang en idiot runt med ett gevär på Orsa så Polisstyrka från både när och fjärran var här. Var tror ni den killen är i dag!??? Inte inom lås och bom i alla fall. Samma sak var det i Finland. Killen släpptes ju precis ut från ett polisförhör....

JAG HATAR VAPEN!!!

Men olyckan kan ju vara framme ändå, utan vapen. I förrgår höll min guldplutt, Kalle, på att gå åt. Vi var hos Svärmor och hälsade på. Ann-Marie var hundvakt åt världens gladaste hund, unghunden Amy. Amy älskar barn och Kalle ville gärna busa med henne. Jag stod ett par meter ifrån honom och höll i Ebba. Kalle sprang till Amy och Amy blev överlycklig, började leka och hoppa.... det var då det hände. Kopplet fastnade ett varv runt Kalles hals, samtidigt som Amy hoppade vidare, i full färd med att få leka. Jag släppte Ebba sprang mot Kalle, och svärmor som såg det hela från altanen skrek rakt ut. Som tur var drogs kopplet över ansiktet på Kalle i samma stund som jag var där. Snaran ströp aldrig åt ordentligt runt halsen för att han skulle tuppa av, men drogs ändå efter halsen så han hade märken efteråt. Kalle var förstås ledsen men mer rädd än skadad. Svärmor var, om möjligt, ännu räddare... och grinade ännu mer. Själv lyckas jag oftast koppla bort räddslan och förvandla den till "aktion" i sådanna här situationer. Inte förren på kvällen, när jag låg i sängen, kom det över mig vad som faktiskt hade kunnat hända...

LÅT ALDRIG BARNEN LEKA MED EN HUND SOM SITTER FASTBUNDEN... SPELAR INGEN ROLL HUR SNÄLL HUNDEN ÄR.

         
En riktig gofis...

Jag är så tacksam att det gick bra och vi har verkligen fått oss en tankeställare. Kommer aldrig lämna barnen själva på gården med en hund som är fastbunden.... då ska kopplet vara bra kort. Tur var det kanske att Amy trots allt satt i löplina. Hade andra sidan av  kopplet suttit fast i ett träd eller liknande hade det ju tagit tvärstopp. Med löplinan blev det lite gummibandseffekt.


Ebba och Amy sommaren 2008.

Nu är vi i alla fall en hunderfarenhet rikare till den dagen vi skaffar en egen hund... får min gubbe och mina barn bestämma är den dagen inte alltför långt borta!!! Och visst är dom söta!

Om du vill ha någon där hemma som väntar.
Och vill ha sällskap i skogen när du ska vara sund.
Då vet jag vad som du efter längtar
Då vill du ha en egen hund

Sol Jenny