sollivet

I några dagar har våran dotter påpekat att hon har slutat äta sand. Efter allt tjat, med vänlig ton, med allvarlig ton, med hotfull ton och till och med med mutor, har hon nu själv sagt det. Av vilken anledning hon i över huvudtaget började vräka i sig sand vet vi inte. Kanske ville hon inte göra kompisarna på dagis ledsna när de bjöd på sandkakor??!!! Nu har det i alla fall gått så långt att hon inte kunnat bajsa för att det gjorde så ont (tänk er själv att skita ut en hel sandkaka som river som sandpapper i tarmen...). I onsdags fick vi bokstavligen spruta in lavemang för att det skulle släppa. Det goda i kråksången är dock att hon nu på allvar verkar ha slutat äta sand... Hoppas jag.

Idag åkte jag och Kalle ner på Orsa och handlade. När vi kom tillbaka möttes jag av Jon som hade den där minen jag inte alls gillar att han har när jag kommer hem. Jag tog ett djupt andetag och väntade på storyn. Jon hade hittat Ebba lekandes ute, svart i mungipan. Jaha, så länge varade "jag har slutat äta sand"-lyckan, tänkte jag. Men så var det inte. I mungipan hade Jon hittat ett litet grodyngel minsann, och längra in i munnen ett maskrosblad. (Barnen har en hink med grodyngel som de sett utvecklats från ägg och som förhoppningsvis senare skulle bli små grodor. En rolig enkel och bra pedagogisk grej i barnens vardag... tyckte jag fram till nu). Efter ett kort nekande erkände hon så att hon hade ätit grodyngel.
"Pappa, det smakar som chips"

Vad ska man göra?
Hon får mat! Vi har sagt att man BARA får äta det som är på tallriken... och när vi hittade hennes lekservice på gräsmattan la vi till.. på tallriken vid köksbordet. Jag kommer aldrig mer säga till ett barn att man måste smaka på allt... man ska inte smaka på allt! Det är bra med barn som är kräsna, då vet man i alla fall vad de får i sig. Och om vi nu lyckas få henne och förstå att grodyngel inte heller är bra, vad hittar hon på då???? Jag vågar inte ens tänka på det!

Sol Jenny