sollivet

Ibland drömmer jag dom mest bisarra drömmarna, ibland drömmer jag om saker som jag inte skulle kunna drömma om att drömma om och ibland drömmer jag inte alls. Här i veckan så hade jag en annan typ av dröm, som säker du som läser detta själv har upplevt någongång. Det var en sån där verklig dröm. Ni vet man vaknar, och förstår kanske att det var en dröm men det känns ändå som om det var på riktigt.

Jag kommer inte riktigt ihåg var jag var, men jag satt i alla fall på någon typ av soffa, kanske var det ett säte i en buss eller något sånt. Jag satt och tittade ner och vred sedan huvudet åt vänster och såg att morfar satt där bredvid mig. Han log med sitt vänliga leende och gjorde mig så varm innombords. Morfar gick bort för snart tre år sedan, när Ebba bara var 9 dagar gammal. Även i drömmen var han död, men jag såg det inte som konstigt att han dök upp. Ingen annan kunde se honom men i drömmen var detta något jag varit med om tidigare, fast det var ett tag sedan han hade visat sig för mig. Jag tittade på honom och sa:
- Morfar va glad jag blir att du är här igen.
Morfar bara log och jag kramade honom. Sedan sa jag.
- Morfar, jag måste få fråga dig en sak nu när du äntligen kommer till mig. Var det du som såg till att jag fick gå frisörskolan?!
Då sken han upp och sa.
-Jenny, förstod du att det var jag. Vad glad jag blir.

Sen vaknade jag. Det kändes som att morfar verkligen hade varit där hos mig. Även om det nu bara är ren inbillning så är de här drömmarna så underbara. Jag mådde bra hela dagaen av den.

I lördag kändes det därför extra bra att ta en sväng förbi kyrkogården när jag ändå var i Mora. Jag köpte med mig ett 10-pack rosor som jag delade på, 5 till morfar och 5 till Leia. Morfar fick även ett litet porlinshjärta som jag la på hans namnbricka.

*KRAMEN*


Leias grav var som vanligt väldigt fint pyntad med flera nallebjörnar och små meddelanden. Det kändes konstigt att stå där med sina två barn och tänka på att dom när som helst kan ryckas ifrån en. Det är en sån maktlöshet. Jag önskar verkligen  att Leias familj inte skulle behöva gå igenom denna sorg, men man står maktlös. Det kändes i alla fall bra att lämna några rosor på graven och skänka dom en tanke.


Sol Jenny