sollivet

Under vissa perioder av mitt liv har jag drabbats av riktiga skrattanfall. Då menar jag inte som småtjejers fjortisfniss, killiga grabbflabb eller roliga småskratt. Nej jag pratar riktig skrattsjuka. Det har till och med förekommit upprepade gånger att jag sovit, vaknat av att jag hör någon skratta, lyssnat och upptäckt att det är jag själv som ligger och skrattar. Jag har även kunnat vakna efter drömmar som varit så knäppa att jag inte kunnat låta bli att skratta högt. Att skratta i sig är kanske inget problem, men när jag drabbas av dess speciella anfall är de helt okontrollerbara. Jag skrattar så jag vrider mig, börjar nästan sparka med benen och slår med händerna. Ibland lyckas jag lugna ner mig några sekunder, för att sedan brista ut i nästa skrattsalva. Jag tycker dock att det varit ganska lugnt med dessa anfall under en ganska lång period nu... tills idag.

Jag skulle fixa en kvällsmacka. Tog fram bröd, bredde på smör, tog en salladsskiva, en korvskiva, och la på några gurkbitar. Så ville jag krydda, men hittade ingen aromat, så det fick bli citronpeppar. I vanlig ordning skruvade jag av korken skakade till på kryddburken och ut hoppade halva innehållet i den nyinköpta kryddburken. Då svor jag, men när storyn skulle återges till Jon tyckte jag den lät så dum att skrattanfallet kastade sig över mig och vägrade släppa taget. Jag skrattade och skrattade och skrattade... så tårarna sprutade.

Jon har redan för länge sedan idiotförklarat mig och mina skrattanfall... men det måste ju finnas någon förklaring. Visst ALLA människor skrattar väl, men det här är helt okontrollerat. Kanske är det något ärftlig sjukdom, för mamma är precis likadan. Eller är det så att alla är drabbade men ingen annan erkänner det?????



Sol Jenny