sollivet

Vilken söndag det blev, började katotiskt och slutade i högan skyn! Vaknade i morse av att Kalle kom in, gnällandes och gråtandes för att han mådde illa och strax därefter var det spykalas. Såg framför mig att dagen skulle bestå av ett enda torkandes och tröstandes men sfter ett par kräkningar och lika många timmar var allt som förut och pojken mådde bra. Dagsplanerna ändrades ändå och besök hos mormor byttes mot hemma mys, lite tvätt och handling.
Dagen gick fort och jag såg fram emot ha en riktig myskväll och bara varva ner i soffan för att ladda för en ny vecka. För oss, mig och Jon, är mys i soffan oftast förknippat med en kurrande katt på ryggstödet. Idag såg vi inte till Elin och Jon gick ut för att locka på henne. Snart kom han tillbaka och konstaterade att ingen katt kommit men att han tyckte sig höra henne när han ropade. Jag kunde inte släppa det utan gick därför själv ut och började locka och leta (Jon tyckte då hockeyn var intressantare). Ganska snart hittade jag vår lilla misse ca 12 meter upp i en björk, hög höjd fast hon satt på nedersta grenen. Hur hon skulle ta sig ner var nog en gåta för både mig och katten varpå operation "rescue cat" var ett faktum.

Jag rusade in, hämtade Jon och han fick hämta långa stegen för att försöka hämta ner stackars Elin. Första försöket klättrade Jon upp men utan att nå stackarn. Dessutom med en stege som knappt lutar och sträcker sig 12 meter upp är det inte lätt att hålla den på plats och jag föreslog att själv göra ett försök... Jon är ju starkare och jag lättare! Så var det mattes tur att ge sig upp... inte titta ner, inte titta ner.... med någon meter kvar stannade jag och höll andan men Jon hejade på mig. Elin gjorde faktiskt ett försök att nå mig men vi nådde inte ända fram. Jag fick ta mina darrande ben och återvända till marken.

Nästa plan blev att lyfta stegen upp i luften för att komma närmare katten och dessutom få lite mer lutning på stegen. Jon gjorde denna cirkusövning medan jag lockade på katten och skakade på kattmatsburken. Elin var då ända fram med framfötterna på översta stegpinnen men vågade inte ta steget att riktigt klättra ner. Även detta försök slutade utan resultat.

Jon gav då sig sjutton på att nå hela vägen. Beodrade mig att ännu en gång hålla stegen och begav sig de dryga 10 meterna uppi luften. Å tänk, när han nådde nästan upp förstod Elin vad som skulle göras hon lät sig plockas ner i nackskinnet och utan en enda klo ute kunde husse försätta henne i säkerhet på marken!


Slutet gott, allting gott, sov gott!

Sol Jenny